Jag delade med mig av mammas brev redan i förra inlägget. Men det har funnits med mig nu senaste dagarna, och jag har funderat på hennes ordval.
Antagligen var det inte genomtänkt. Men jag tänker igenom det i efterhand i alla fall.
Det normala vore kanske att fråga: ”Har du saknat mig?”
Att längta är något ännu starkare. Ibland lite desperat, men alltid innerligt, hursomhelst. Och det kan nog hända att hon menade precis så. För jag var nog en mammas flicka. Jag var 7, nästan 8, då brevet skrevs. Säkerligen längtade jag efter henne om hon varit ända i Vasa – något som ju var en evighet bort då man var liten. Längtat så mycket att jag skrivit ett brev till henne som hon fick då hon kom hem. Jag undrar vad som stod i mitt brev. Säkerligen inget om längtan, eftersom hon frågade. Men jag kan tänka mig att jag längtat.
Nu känns det som att jag längtar efter henne mer än någonsin. Men jag undrar om det är längtan då man vet att de inte kan komma tillbaka till en? Saknad är väl rätta ordet i såna fall, men den här saknaden har en sådan innerlighet ibland, en sådan djup, stark kraft inom sig, att jag önskar det fanns ett längte-ord som passade för bortgångna kära.
Jag försöker i alla fall känna tacksamhet för allt det jag har. Att inte längta bort till nästa hem och nästa dröm, utan att inse hur nära jag redan är. Hur mycket jag redan har.
Lämna ett svar