Idag har det gått ett år. Jag antar att jag senast nu borde inse att hon inte kommer tillbaka. Men ibland känns det fortfarande lika overkligt som då det just hade hänt. Jag finner liksom inte ord till att förklara vad detta år varit, utan henne. Istället delar jag med mig av en av de bilder jag tog precis i den stunden hon lämnade oss. Och en oredigerad dikt från kommande diktsamlingen, som kommer att handla om sorg och mer specifikt förlusten av en mor.
Inga stora saker får mig till tårar
som de små
sakerna, någon önskar sin mamma en fin dag
i Firarsvängen på radion,
eller så läser jag något om blodådror,
hjärtan, cirkulation, eller ser
bilder på bleka dödansikten
Eller så pratas det om gamla, sjuka,
dementa mammor, och sorgen i det
Jag kan känna tacksamhet för att du
fick dö mitt i allt det vackra du byggt
av dig själv och för dig själv
utan att sakta behöva förlora det åter
åt stoft och minnesförlust och
krämpor
Men tårarna kommer likväl
då små saker faller omkring mig utan
att någon menat det,
eller att jag menat ta det som
en påminnelse om din frånvaro
Men där faller de på mig i alla fall,
och jag ser ditt bleka dödansikte igen och
hör ambulanspersonalens mekaniska robotröst
säga hur och när och i vilken mängd och
längd ditt hjärta ska pumpas på eller din blåa
mun få syre
Overkligheten faller på mig i de små
sakerna och jag faller i chock
igen och igen
Det är så
fruktansvärt
hemskt
att
du inte lever
Saragunmarie
Ååh, jag ryser & gråter åt din fina dikt. ❤️
Soulmama
Tack fina 🙂
Jessica
Så vacker dikt!! Och känner igen mig i mycket av det du skriver. <3
Soulmama
Tack! <3
Helea Malm
Minnet av mamma som död ser jag ännu idag.Hon hade också hjärt problem,Det är 46 år sen å ändå
Soulmama
Jo, jag tror inte det minnet bleknar någonsin. Jag är i alla fall tacksam att mamma inte hade ”hjärtproblem” direkt, det hände så snabbt och plötsligt att hon aldrig behövde känna sig sjuk eller orolig.