Sedan mamma dog har både min egen hälsa och de närmastes hälsa oroat mig. Jag vill inte förlora någon. Inte nu, helst aldrig.
Att Kärleken blev sjuk skrämde mig, men som tur var det inte så allvarligt att jag behövde oroa mig mer än någon vecka. Men tyngden har känts alldeles annorlunda än någonsin förut. Mammas döda blekansikte har spökat och rädslan varit påtaglig. Ändå har jag orkat mer, och klarat mer, än jag kunnat tro. Det är så lätt då det är för någon annans skull man orkar, och klarar, och finns.
Nu är vi dock ute på andra sidan, och jag hoppas återvända till bloggen med fina inlägg de närmaste dagarna. Bland annat ska det bli stora inlägg om min garderobsförnyelse i naturmaterialens tecken!
Lämna ett svar