Jag skriver på diktsamlingen. Jag försöker fortfarande hitta lektör, men känner trots frånvaron av feedback att jag kommit lite längre på vägen. Det är verkligen en frihet i att ha denna månad ägnad åt skrivande.
Men jag kan inte sitta länge åt gången. Dikterna går in under huden och sorgen blir för tung att bära ibland. Så jag rensar, städar, möblerar om, vinterbonar kvisten, tvättar golvet under kattskålen. Jag tror det är balans i det. Jag tror inte det är bara prokrastinering och en lathet som kan drabba författare och konstnärer. Jag tror det är balans. Åtminstone som en affirmation tänker jag att det är så.
Idag ska jag dock springa på olika ärenden i stan och krama kärleken, och tar nya tag i skrivandet imorgon. Balans. Höstliv.
Lämna ett svar