Jag har saknat musiken sedan lilla skivbolaget Univocal Music sattes på is. Jag lyssnar väldigt sällan på musik, speciellt ny musik. Visst, Radio Vega brukar spela i bilen. Radio X3m har jag försökt lyssna på för att reda ut vad som är ”mainstream” idag, men det går fan inte att höra på den musiken, enligt min åsikt.
Och nog har jag haft ett par otroligt fina upplevelser med livemusik senaste året, men det har varit systers band och mina vänners band. Sådant som är så mycket mer än en musikupplevelse, för det är också nostalgi, minnen, kärlek, och ett djupt själsligt band. Sådant som är svårt att få till med något nytt band eller ny artist.
I min fattiga konstnärsbudget finns inte heller rum för konsertbiljetter eller skivinköp. Spotify använder jag inte heller, och bakgrundsljud hemma hos mig är oftast YouTube-videor, podcasts och diverse serier. Jag har alltså känt mig fattig på musikfronten, men inte heller orkat ta tag i det. Det är har liksom känts så långt borta, nu då jag inte själv skriver låttexter eller på annat sätt arbetar nära med en artist eller ett band.
Men jag är så tacksam över Kärlekens gåva till mig, biljetten till Rickard Eklunds konsert vid After Eight förra veckan. För den biljetten öppnade dörren till den världen igen. Och Rickard Eklunds musik satte mig på spåret igen, då det kommer till min musikkärlek.
Jag hade sett framemot att höra Rickard länge, och då jag tagit mig för att surfa fram musik på YouTube så har det varit just hans musik. Framförallt ”Sömntåg” och ”Finland”, och det nyaste släppet ”Hjärta utvärtes”. Det fanns något i hans musik som har dragit i mig. Både i musikälskaren, men också poeten. Det känns som att min kärlek till orden också återuppväcktes i den vackra närpesiskan och hans intressanta texter.
”…Om et naongang tappar bort me, så kan et märk in skillna åp
mina vilda fingrar å sarga bröst oåv et hjärta utvärtes..”
Och livekonserten var verkligen underbar. Fantastiska musiker, de flesta bekanta sedan tidigare; Rickard Slotte, Anders Sjölind, Martin Enroth, Benny Ojala, Stefan Brokvist, Charlotta Kerbs och Emma Strömbäck. Det verkligen vibrerade av klass, och det var så mäktigt med cello och fyra blåsinstrument. Och Rickards texter kom väl fram då han fick ta i live, det blev väldigt starkt och intimt. Nästan mer så än på skivan. Det är verkligen sällan man säger att någon sjunger bättre live än på skiva, men fan ta mig om inte Rickard gör det. Ursäkta språket.
Efteråt gick jag för att säga ”hej” till Rickard och gick sedan därifrån med en skiva i handen. Jag är väldigt tacksam, och rörd. Nu spelar såklart skivan i bilen och Vega har fått ge efter för en bra stund framåt. Jag är fortfarande förälskad i ”Sömntåg” och de som jag gillat sedan tidigare, men blev verkligen tagen av ”Dalin”, ”Vindin” och ”Blåval”. De är alla så smärtsamma och vackra, och det är just sånt jag söker i musik och text och poesi och böcker och konst överlag. Kanske är jag lite sönder och söker därför något som svarar i mig. Jag tror också ”Sömntåg” behandlar relationen till en pappa, men jag hör istället mamma i låten, och kan sörja med den.
”…”Kom me me häim, bak triedän å bak molnån.
Ja fyör de häim å ja bjier de om ja foår”.
”Så hald me hoårt. Å vis me, att et lievär. Hald me hoårt”…”
Jag vill tacka Rickard, och rekommendera alla att ta en lyssning, om ni missat hans musik.
Lämna ett svar