Kroppspositivitet: 83 kilo

Jag har tänkt skriva ett inlägg om min vikt och om kroppspositivitet en stund nu, men kommit av mig i och med bokrelease och allt annat. Jag är utmattad och riskerar att hamna djupare i mitt trötta depressionsträsk om jag inte tar det lugnt nu. Men Ellens otroligt fina essä fick mig att sätta mig ner och göra ett kort inlägg i alla fall.

Jag håller med Ellen om så mycket. Att det är skammen som är problemet. Jag var tjock redan som liten, det var inget som kom i tonåren, men det eskalerade verkligen i slutet av lågstadiet och sen i högstadiet. Inte bara vikten, utan skammen. Jag kände mig sämst på allt och dessutom den som tog mest plats. En som man inte bara kunde se förbi. Det var en tung tid och precis som Ellen så försökte jag bli Den Roliga. Jag var högljudd och hade massor med åsikter. Kunde ta till debatt med lärarna, försöka vara rolig, och var ”pjaso” i korridoren. Försökte ta plats med något annat än min kropp.

Och av hälsovårdarna fick jag såklart ideligen höra att jag måste gå ner i vikt. Skam, skam, skam.

Jag har berättat historien om det här tidigare är jag ganska säker på. Ni kan ju gräva i min ”kroppspositivitet”-kategori om ni vill läsa mer. Men hursomhelst tog det till medlet av mitt tjugotal för att vända åtminstone lite på skammen. Jag hittade kärlek, jag började ha sex mer regelbundet, jag vaknade för mer grönt tänk och åt hälsosammare mat. Och sen blev jag gallopererad och fick byta lite av min diet. Då började jag gå ner i vikt. Efter min utbrändhet och mina sköldkörtelproblem för några år sedan bytte jag dessutom nästan helt till LCHF och kilona fortsatte falla av mig. Jag kan alltså inte säga att jag aktivt försökte, det var en serie tillfälligheter och nödvändigheter som gjorde att mina kilon föll av mig.

Jag vägde som mest kring 120 kilo. Nu väger jag 83. Eller, jag pendlar, speciellt med menscykeln och hur jag mår överlag. Mellan cirka 82 och 86. Men 83 står det oftast på min opålitliga våg. Och ja, jag väger mig. För att för mig är det ett sätt att mäta min hälsa. Och INTE för att vikten måste betyda hälsa eller ohälsa, men med dessa några år lägre ner på skalan ser jag tydligt när jag mår bättre och sämre och hur det korrelerar med vikten. Jag väger mig inte ofta, och jag får inte panik om vågen visar det ena eller det andra. Det är bara ett sätt att mäta, precis som jag också följer med min värk, min temperatur pga sköldkörteln, och hur mycket hår jag tappar. Och för mig är det bra att väga mig då jag känner mig fet och ful. För står vågen fortfarande på 83 kilo blir jag påmind om att det sitter mellan öronen, skammen. Och om vågen visar några kilo mer övertalar jag mig själv om att det är bra att jag känner mig kropp så väl att jag märker att den blivit lite större. Och så försöker jag förlåta mig själv för hatet jag känt.

Jag har inte mått bra sedan mamma dog. Det är inte konstigt. Jag har mått ännu sämre sedan jag gick i väggen igen i våras. Jag har inte gjort min yoga. Jag rör inte alls på mig, känns det som. Och det påverkar hur jag mår. Men min värk och min enorma trötthet gör det svårt för mig att komma igång, och jag förlåter mig själv för det. Processen jag går igenom med sorgen och det fysiska får ta den plats den tar. Och då jag har mer rum för att röra på mig så ska jag använda det utrymmet.

Jag har inte kommit över min skam. Inte fast jag gått ner nästan 40 kilo. Jag vågar visa min kropp nu. Jag hittar kläder som passar. Jag tycker faktiskt om kläder igen, och att utrycka mig genom kläderna. Jag kan känna mig både snygg och sexig. Men långtifrån alltid.

Jag fick nyligen en komplimang av en kvinnlig, lite äldre bekant. Ungefär så här: ”Oj, du har blivit så smal och så snygg! Och jag säger det inte bara för att vara snäll – du är verkligen snygg!”

Och ja, jag tar det som en ärlig och fin komplimang, den får gå rakt in i hjärtat. Knuffa undan skammen lite. Men komplimangen kom delvis pga min vikt. Jag är snyggare nu än då jag vägde 120 kilo. Tycker hon – och det tycker jag. Det skäms jag också för.

Jag tycker andra människor är vackra. Verkligen. Hur de än ser ut. Men jag tycker att jag är vackrare nu. Och jag önskar att jag inte skulle skämmas för det heller. Det är en sådan konstig dubbelmoral inuti mig. Jag skäms för min kropp, inte lika mycket som förr, men ändå. Och jag skäms för att jag trivs mer i den nu. Usch, jag har en lång väg kvar att gå.