En bekant frågade mig i butiken häromdagen hur mycket jag gått ner i vikt sedan jag var hos dem på praktik, för över tio år sedan. Svaret är cirka 40kg. Jag har pratat om allt det här förr, men eftersom det ibland hittar in nya läsare tycker jag det är värt att fortsätta prata om. För de som kämpar med sin självbild är det alltid aktuellt med kroppspositivitet. Och frågan om hur mycket jag har gått ner i vikt påverkar mig alltid, når in någonstans långt inuti.
Och då jag svarat på frågan insåg jag också att de kilona jag tappat är en tredjedel av min dåvarande kroppsvikt. Jag är bara två tredjedelar av vad jag en gång var. Det är ganska slående. Och jag undrar: vad var den där tredjedelen som försvann?
Jag känner ju mig inte mindre värd nu. Snarare tvärtom, och inte bara pga viktnedgången, utan för att jag är starkare i mig själv. Jag känner inte att jag förlorat något av värde.
Så är det så att den där tredjedelen bara spelade roll då den ledde till skam? Då den var i vägen för andra, endera fysiskt, eller psykiskt i deras bild av skönhet? Då den var i vägen för mig själv, på något sätt?
Jag saknar inte den där tredjedelen. Den var tydligen alldeles onödig. Det måste ju vara så, eller hur? För jag saknar den inte, och vill inte ha den tillbaka. Den var bara något som fanns på min kropp, ovanpå den jag egentligen är, och faktum är att den borde spelat lika liten roll då – som den gör nu. Men det gjorde den inte. Den spelade största rollen. Den spelade skamrollen, och självhatsrollen, och fulhetsrollen.
Men nu har jag skippat de rollerna, så långt det bara gått, och visst hjälper det att de är borta rent fysiskt. Men det onödiga fett jag burit på ska inte spela roll för någon annan än mig. Fast det var ju precis det som det gjorde. Och jag sörjer för den jag var då. Som så tydligt var en tredjedel för stor för vad som var okej i andras ögon.
Jag försökte hitta en bild av hur jag såg ut för exakt tio år sedan. Men varken under 2008 eller 2009 verkar jag ha tagit en enda bild där hela min kropp syns. Och jag minns nog varför. Men en julinatt 2007 fotade syster mig i dimman. Och visst, jag var en tredjedel större. Men visst var jag fin då också.
Jag tänkte kort också visa hur det ser ut då jag ”fuskar”. Jag försöker att inte använda det uttrycket, för jag vill inte se på mat som något dåligt, eller något fusk. Men jag har hittat en diet som passar min kropp. Ganska långt LCHF, och glutenfritt (men inte glutenfria mjöl med ris- och majsmjöl, utan enbart mandel- och kokosmjöl). Och skulle jag fuska, som på riktigt, då skulle jag må väääldigt dåligt. Min mage tål inte längre varken en massa mjöl eller andra kolhydrater. Så då jag ”fuskar” är det fortfarande inom ramarna för vad min mage tål. Huvudet kanske får en sockerchock och jag mår dåligt psykiskt en stund. Eller så får jag lite luft i magen. Men jag äter inget som gör att jag på riktigt mår illa i flera dagar.
Så mitt så kallade fusk är: bananer, nästan varje dag. Enligt LCHF är detta alldeles för sött, och jag vet att bananerna håller igång mitt sötsug. Men faktum är att min mage tycker om dem, och håller de mig från vitt socker så är det bra. Mörk choklad, nästan varje dag. Smaksatt yoghurt, med ett par veckors mellanrum, normalt istället fet yoghurt med liite sylt, bär eller annat. Riskakor (som här t.om. med aprikosmarmelad på), nån gång i månaden. Havrechips, med ett par månaders mellanrum. Chips eller franskisar kan jag äta liiiite av, kanske en gång på tre månader. En skiva 100%-igt rågbröd. En liten glassboll ett par gånger per sommar. Lite lakrits med några veckors mellanrum. Risgrynsgröt några gånger per år.
Ungefär så. Allt det där är jäääättegott åt mig, och ungefär så mycket ”fusk” jag klarar och vill ha. Ibland under min resa har jag till och med kunnat gråta för att andra äter donuts eller smarriga smörgåsar med vitt bröd. Jag har saknat pizza och jag har saknat bullar. Men jag gråter inte ofta över sånt längre. Jag vill ju inte må dåligt, så varför skulle jag äta de sakerna? Och då det kommer till både smarriga bröd, feta pizzor och kladdiga kakor så har jag hittat helt fantastiskt bra LCHF-recept så jag är nöjd och magen är nöjd!
Lämna ett svar