Idag blir det äntligen författarverkstad igen! Jag är verkligen så glad och stolt att jag i höstas vågade haka på tåget och nu får träffas med jämna mellanrum med andra skrivande människor!
Jag arbetar ensam, egentligen med alla mina olika tjänster och egna projekt, förutom då jag träffar kunder. Men det mesta går ju via mejl och telefon. Så jag är väldigt ensam.
Och jag tror nog att jag vill vara det också. Jag skulle känna mig stressad och belamrad genast tror jag, ifall jag var tvungen att gå till ett kontor eller liknande. För mig och mina sjukdomar passar livet bäst på hemmaplan där jag kan göra olika arbetsrelaterade saker och kombinera det med hemmapysslande och egentid. Jag hoppas alltså verkligen att skrivande och övrigt arbete med tiden ska ge mig en lön jag kan leva på, för jag ser inget annat alternativ som skulle fungera för mig utan att jag går sönder.
Med det sagt är jag ändå så glad att jag ibland får ta mig ut och träffa människor, och göra det inom ramarna för en delad passion.
Jag har känt att jag inte vill joina någon annan community för det känns som att de flesta lätt blir politiska eller iaf svartvita i sin framfart. Jag har inget intresse av en grupp där ens personliga åsikter måste matcha så förbannat. Kanske jag ändrar mig om jag hittar en grupp där jag faktiskt passar in, men som det är nu skulle jag kunna bli arg eller ledsen på nästan alla sidor av debatten som pågår i landet. KANSKE mer om det en annan gång. Det är så känsligt ämne att jag är rädd att förlora alla mina läsare om jag börjar säga hur mycket gråskala jag är nuförtiden…
Men författarverkstaden känns relativt fri från politik och livsåskådning. Samtidigt som ju sådant är absolut invävt i ens skrivande. Men vi träffas för att få ett sammanhang inom en bransch och en passion som är mestadels absolut ensamhet.
Jag tror delvis det är därför jag nu är så peppad att skriva noveller till tidningar, och att få min roman utgiven på förlag. Jag vet inte, i mitt huvud känns det som att jag försöker öppna dörrarna till mer utbyte med andra skrivande människor, och andra inom den skrivande branschen så att säga. Litteratur heter det väl, haha 😀
Jag är samtidigt rädd för att ge bort makten över mina ord – den makt jag haft då jag gett ut själv och inte heller egentligen publicerat text sedan mina år som journalist. Men jag vill ju trots allt möta både läsande och skrivande människor – och då är det väl jag som måste öppna upp, för ingen kommer på befallning.
Lämna ett svar