I fredags skrev jag mitt hörande till Fpa, gällande att de vill sänka utkomststödets grunddel med 20% för att jag ”inte drar försorg om mitt uppehälle”. 497,29€ – 20% alltså. Och detta efter att de just bestämt att de inte längre betalar för mina värmekostnader. Så efter hyra och värmekostnader och försäkringar och allt sånt landar jag på kring en hundring i månaden. Att leva för. Jag får alltså bostadsstöd också, men all lön jag lyfter dras av från grunddelen förutom ca 150€ jag i bästa fall får lämna med. Så 250€ kan jag en bra månad få leva på. Wihuu.
Jag kommer inte att delge hela brevet men jag vill ta upp ett par av de viktigaste sakerna. Och det är kanske saker som Fpa inte bryr sig om – men som för mig får mig att känna att jag har rätt till mitt liv som företagare.
”Jag kommer inte att avsluta ett företag jag arbetat med att bygga upp i flera år. Jag har en trogen kundkrets och arbetar inom det område jag både är utbildad inom och har talang för.”
Det känns faktiskt som ett slag under bältet, att Fpa säger att jag ska avsluta mitt företag. Inte en chans. Mina kunduppdrag kräver också att jag kan fakturera, och varför använda en faktureringstjänst då jag arbetat de senaste åren med att bygga upp ett företag där jag kan arbeta helt autonomt?
”Jag har öppnat upp för fler arbetsmöjligheter vilka fortsätter bygga på mina inkomster och mitt företags lönsamhet.”
Jag kommer att försöka sälja text framöver (journalistik och noveller/dikter). Jag har inte öppnat upp för såna jobb sen jag arbetade på tidning för tusen år sen. Men jag känner mig mentalt redo nu. Jag öppnar också upp för att kommersialisera en del av min konstnärliga talang och har ett otroligt samarbetsprojekt på gång, som jag hoppas kunna genomföra och berätta om snart!
Och att öppna upp för MER jobb är för mig otroligt skrämmande. Jag balansera ständigt på en psykisk och fysisk smal tråd och det kan verkligen bära eller brista om jag utökar det jag redan gör. På tal om det:
”Jag vet också att min psykiska och mentala hälsa inte skulle må bra av heltidsarbete borta från hemmet. Jag går fortfarande i terapi för sorgebearbetning gällande bortgången av min mamma och det är en lång process. Då jag arbetar med mitt egna företag har jag möjlighet att arbeta heltid men enligt de tider som passar mitt mående.”
Det här bryr de sig nog inte i, för jag har ”tyvärr” inga diagnoser som ger mig möjlighet till deltidsarbete t.ex. Det gjorde ont i mig då min terapeut sade som det var, gällande systemet: Om jag skulle avsluta företaget och ta ett lönejobb, och inse efter två dagar att jag går sönder, och ta ut sjukledigt igen… Så skulle det vara bättre för mig, rent system-mässigt. Jag skulle då igen hamna in i rullorna där det avgörs om jag är kapabel till heltidsjobb, och ett vanligt jobb utanför hemmet. Men så länge jag är egenföretagare finns inga såna rullor. Jag är alldeles ensam, och utan grava problem som väldigt synligt ger mig handikapp i arbetslivet så förväntas jag kunna som alla andra…
Men jag sa åt henne också – det är fel på systemet då, inte mig. Om inte jag som egenföretagare förtjänar samma genomgång och chans som en löntagare så är det inte mitt fel. Jag är stolt över att jag fortsätter kämpa och orka även om mina diagnoser gör det nästan omöjligt att arbeta 100%. Men jag gör verkligen ALLT vad jag kan.
”Jag har tittat på lediga tjänster inom Kronoby och Jakobstad men det finns inga arbeten som passar min kompetens. Jag ser inte varför det är bättre att jag är arbetslös än att jag arbetar heltid med ett företag som år efter år fortsätter att växa.”
Det här är också en sak som felar systemet och inte mig. Det finns inte jobb som passar mig. MEN ändå betalar Fpa hellre arbetslöshetsersättning åt mig, än utkomststöd. Även om det nu innebär MINDRE pengar för deras del. Jag förstår inte! Är det inte bättre att jag arbetar heltid än sitter sysslolös?
Och så till det som de veeeerkligen inte bryr sig om, men som också sporrar det övriga jag tänkte ta upp idag:
”Jag gör också hemsidesarbeten och grafiska arbeten för småföretag runtom i Österbotten som inte har råd med tjänster från stora företag. Så jag fyller en viktig roll inom marknadsföring och kulturarbete i Österbotten.”
Det är inte Fpas plats att bry sig om hur det går för de andra småföretagen i Österbotten. Lika lite som de bryr sig om mitt. Men jag vet att de flesta av mina kunder inte hade haft råd med motsvarande tjänster från större firmor. Så jag var en del av det som fick dem på fötter, fick dem att ta chansen att leva ut just deras passioner!
Men till det där då… Att jag är billig…
Jag har vääääldigt få kunder just nu och varje månad är en kamp och inte är det kanske underligt att Fpa tycker att mitt jobb inte är fullgott. För jag jobbar ju heltid, men det som bringar inkomst, alltså kundarbetena, uppgår kanske till 20% av det 🙁
Jag räknar ju absolut skrivande och målande och byggande av mina egna tjänster som arbetstid, men det gör tydligen inte Fpa. För det syns inte resultat genast. Det tar åratal att bygga upp en karriär inom konst och litteratur. Who cares, säger Fpa.
Men jo, jag måste tyvärr börjar höja på mina arvoden, på de få kundarbeten jag har. Tack vare Michaelas inlägg om hennes lön så fick jag upp ögonen igen på mina egna arvoden. Jag ligger ju många gånger under förslaget från Suomen Freelance journalistit. De priserna de satt upp är ju inte LÖN, det är arvodet. Och det som lämnar efter utgifterna, lönen, är betydligt mindre. Och sånt har jag inte tagit i beakttande helt ännu. Just för att jag verkligen ville jobba med småföretag. Men jag kan inte gå under på kuppen.
Javisst, jag har tänkt skriva lite t.ex. för Kuriren, och de ligger många hundralappar under de här förslagen. Men precis som jag kommer att kunna göra undantag ibland, så måste jag också ibland kunna ta det betalt som jag förtjänar.
Grattis ni som kom igenom hela texten. Det känns som en byråkratiskt dag idag. Kanske dåligt tajmat med tanke på att jag också försöker sluta röka. Snacka om att det kliar innanför pannbenet just nu……
Lämna ett svar