Två år är som ett helt liv. Men årsdagen var inte värst. Roadtripen tog på, men var mest fin ändå. Men nu efteråt har jag mått väldigt dåligt. Känt mig ensam, värdelös. Hopplös.
Jag har mest svettats. Och skrivit. Jag har skrivit på min roman, jag har skrivit dikter. Jag låter orden flöda då de flödar, för det är det enda som flödar. Eller ja, svetten också. Men usch. Ni kom inte hit för den bilden. Men jag har sörjt, svettats och skrivit.
Ni kom väl hit för att något bidrar jag med. Något av värde finner ni här. Jag vet inte alltid vad. Men varsågoda. Vi hörs en svalare dag.
Lämna ett svar