Det här är en idé som dykt upp bland olika konstnärer och liknande jag följer ibland. Det här med att slopa ”kompispris” och ”family discount”. Jag har känt mig obekväm och suttit och vridit på mig bara av att höra det här. Att familj och vänner borde betala MER, inte mindre, för det du säljer.
Så, varför är idén så obekväm? Jo, för att jag älskar att ge presenter, jag älskar att ta hand om andra, och jag älskar byten av saker och talanger mer än pengar. Jag känner inte heller särskilt mycket rika människor, och jag vet hur svårt det är att ha råd med t.ex. konst så jag vill möta dem på vägen. Jag har också svårt att säga nej. Om någon i vänkretsen tycker att något är för dyrt eller frågar om de kan få rabatt så har jag svårt att neka dem.
Och, det som kanske gör mest ont. Jag sänker gärna priset på grund av att jag har problem med mitt egenvärde och självförtroende. Värdet på min tid och min talang. Jag tvivlar på att det värdet är särskilt högt, så om någon som är nära mig vill ha något billigare så är jag snabb att förstå att det är för att jag har satt ett för högt pris. Men så gör man inte bra business. Det är impostor syndrome, och det kostar, och kostar på.
Det är ganska ofta nån (inte när och kär) kommenterar eller skickar meddelande om nån tavla ”Den vill jag ha! Vad kostar den?”. Det låter som att de verkligen älskar den och har bestämt sig. Men då de hör priset så är det ”Oj, det är nog alldeles för dyrt.” Alldeles för dyrt… Det betyder att de anser att jag ska få ett par euro i timmen då alltså för mitt arbete? Alldeles för dyrt låter ju faktiskt som att man borde skala av ett par hundra av priset…?
Jag tror det mesta av det där är okunskap. De förstår inte tiden, eller materialet. De antar att allt är liksom på plus. Men så är det ju inte. Jag borde kunna räkna timpeng precis som vemsomhelst annan.
Och då okända kommenterar så då sänker jag oftast inte priset, men kan erbjuda delbetalningar. Men jag förklarar ofta varför det kostar som det gör. Att tavlan faktiskt INTE är dyr. Snarare tvärtom.
Men om någon när och kär säger så. Eller inte säger så, men visar intresse. Då lägger jag oftast genast ett lägre pris. Inte nödvändigtvis hälsosamt. Behövde jag inte få min timpeng då plötsligt?
Så varför är idén kanske riktigt bra då? Jo, för att om det finns någon i hela världen som borde bry sig om att få mig och mitt företag och skapande att lyckas så är det väl familj och vänner?! De om någon borde vara villiga att betala mer för att se mig lyckas. De borde inte vilja att jag går ner i pris och på det sättet går på minus, och istället måste kämpa för att få sålt saker dyrare åt folk som inte bryr sig om mig personligen för att balansera ut förlusten.
De om någon borde ju hålla mitt värde högre än folk jag inte känner. I alla fall om jag är en bra typ och det borde jag väl vara om jag finns i deras liv? De borde peppa mig att höja priserna, och gladeligen betala mer också för att de om någon ser hur jag kämpar med min konst.
Eller? Har man som vän eller familjemedlem förtjänat rabatt, gratis inträde, eller ett gratis ex av boken eller skivan? Det är väl en sak om man vill ge åt nån – men det borde väl kanske inte förväntas?
Nåväl, jag säger allt det här som en presentation av en idé. Jag kommer antagligen aldrig att klara av att säga åt familj och vänner att priset på något är 200€ men åt dem är det 250€. Jag kommer antagligen att fortsätta som vanligt och sälja för 150€ åt dem istället. För jag tycker idén är super men mitt självförtroende är inte sådant. Jag vill vara den som ger, inte den som tar. Business woman – not so much.
Många av dem säger faktiskt också att jag borde höja mina priser överlag (oavsett om de har tänkt köpa nåt eller inte). Och jag säger att jo, och gör det sakta men säkert. Men det betyder också att jag säljer mindre, tyvärr. Konstmarknaden är tuff, folk har inte pengar till övers. (För att inte tala om skribentarbetet… Kolumner t.ex. tas tacksamt emot, men inga medier har pengar att lägga ut för arbetet man lagt på dem…)
Med det sagt måste jag ju nog tacka alla de kunder, ofta sådana jag inte står så nära, som erbjuder att betala mer eller helt enkelt vägrar att ta emot växelpengarna jag ger dem. Det händer ganska ofta, och även om det nog då handlar om småpengar så är det en jättefin gest. Speciellt med trycksakerna har jag inte många euros vinst, så också ett par euro extra är ju jättesnällt och tacksamt.
Också familj och vänner har erbjudit sig att betala mer. Men det känns nog som att det ligger starkt i vår kultur (vet inte om det är österbottnisk, finländsk eller helt enkelt västerländsk) att familj och vänner ska få rabatt. Att man liksom har förtjänat rabatt bara genom att finnas i någons liv. Och jag vet inte hur man får vänt på den kulturen. Jag skulle aldrig begära en rabatt, men jag kan säga att jag inte har råd att köpa. För jag har inte mycket pengar. Det är inte för att jag då ber om allmosor, det är bara sanning. Så fort jag får mer pengar kommer det mesta av dem att gå tillbaka till människor jag känner som skapar sånt jag behöver eller vill ha. Till fullpris, förstås, eller mer.
Jag hoppas den dagen kommer. För jag tycker vi ska stöda varandra och just nu känner jag mig som en sån som inte räcker till för att ge tillbaka. Kanske är det därför jag sänker mina priser. För att det är det enda jag har att ge och därför ger det så gärna. Men det är inte bra business.
Vilken tur att jag är sjukledig 😉
PS. Smygreklam. A3 av sengångaren finns fortfarande i lager, samt både A4 och A5 av skissdjuren till höger.
Lämna ett svar