Keramik – den första skörden!

Jag har längtat efter en keramikkurs i ett par år. Jag har loppat keramikmuggar och -fat och besökt Monica Store – Ceramic Store i Terjärv och fascinerats av drejande IRL. Och äntligen har kursen blivit av och vi har några veckor under bältet!

Jag älskar hantverket och följer otaliga keramiker på Instagram bland annat. Men för mig är kursen en del av min terapi. Dels övar jag på tålamod. För det tar veckor innan man ser resultatet, och i mer än ett skede kan allting spricka och spränga och falla i bitar. Glasyren kan bli konstig och allt kan vara förgäves. Så jag har försökt att inte fästa mig vid verken, utan tänkt att jag måste vara beredd att förlora hälften. Och jag måste vara beredd på att vänta, vänta, vänta. Jag hatar spänning och olösta mysterier och att vänta. Men jag älskar keramik – så det är ju en toppenkombo i terapeutiskt syfte. Och faktum är att från första bränningarna lyckades 100%!

Dels övar jag också på lekfullhet, lust och skapande. Jag måste hålla hårt i mig själv för att inte sträva efter att snabbt lära mig dreja för att kunna producera, producera, producera. Ja, jag vill göra bruksföremål – det är min stora kärlek. Muggar, fat, skålar. Men keramikkursen är inte till för prestation. Keramikkursen är till för lek och lust och skapande.

Ja, jag provade dreja en gång. Det blev ganska katastrofalt och syns inte ännu i denna skörd. Men förra gången höll jag mig för att försöka igen och valde istället att prova på den teknik som alla andra gjorde – ringling. Och så skulpterade jag en kvinnobyst. Lekfullhet, inte prestation.

Men tidigare veckor har vi alltså försiktigt provat på tumning och kavling. Först ut skulle var små tummade katter. Men jag gjorde björndjur.

Och så har jag kavlat en hel hop med små, små skålar och fat. Såna man använder till smycken, ljus eller annat småkrafs. De var små innan bränning, men krymper dessutom. Så mycket ryms inte på dem. Jag har också gjort en tvålkopp, och ett litet smycke eller julgranshänge, och en liten skål-sak för washitejp.

Glasyren var nästan mest spännande. Jag hade små önskedrömmar om en kombination av grönt, senapsbrunt och rosa – och vilken tur att Monica råkade ha just såna färger! De ser fullständigt annorlunda ut då man glaserar, så jag hade iiiingen aning om resultatet. Men det blev alldeles underbart! Inget är perfekt eller exakt så som jag tänkt mig, varken i färgkombinationerna eller lerans struktur – men det är väl perfekt i sig!

Jag har också gjort små egna stämplar som jag dekorerat faten med, rosor och runor bland annat. Och så en AS-stämpel under. De är inte perfekta men ger lite karaktär. Jag har också försökt att rista in en kvinnokropp i detta fat.

Åh, det finns så mycket jag vill prova. Jag hoppas att ett par till skulle hitta till kursen och dessutom vilja fortsätta på våren, för vi är en lite skral grupp och jag vill inte äventyret ska ta slut!

Jag tror att skörden får bo på mitt bord ett tag. Jag blir så glad och stolt och fnissig av vad jag åstadkommit! En del kanske blir julklappar, vem vet, i så fall är ju överraskningen lite förstörd nu. Men hursomhelst ska de få bo tillsammans en stund innan de hittar sina platser i hemmet.

Någon frågade redan om jag säljer djuren. Det gör jag inte. De är mina allra första verk. Vi får se om det blir mer prestation och produktion i framtiden, då kanske. Men nu är detta terapi och jag måste hålla hårt i den tanken!