Jag gjorde som jag skulle, för första gången sedan jag blev sjuk. För första gången på sex år. Jag skaffade hjälp och gick till de specialläkare som krävdes för att hitta de rätta diagnoserna och vårdformerna för mig. Jag gick helhjärtat in för att bli frisk.
Jag gick till psykiater och fysiater och fick utlåtanden. Jag fick b-intyg. Jag fick ett års sjukledigt, med psykoterapi och fysioterapi som vård utöver just ledigheten (som är absolut nödvändig för utmattning och CFS/ME). Och läkarna rekommenderade då rehabiliteringsstöd från Fpa eftersom mina sjukdagar är slut.
Alla jag pratat med inom vården och terapin har nog trott att jag skulle få rehabiliteringsstöd. Med två specialläkares utlåtande är det svårt att ifrågasätta planen om ledighet. Samma sak gäller det faktum att jag hållit på såhär i sex år och aldrig orkat helt.
Och jag hade de senaste två veckorna börjat slappna av och kunnat ta till mig både ledighet och terapi på ett djupare plan. Jag liksom räknade med att för första gången skulle det lösa sig för min hälsas bästa. Det var bara en tidsfråga innan rehabiliteringsstödet skulle komma och jag skulle få andas ut.
Och igår fick jag ett fett NEJ från Fpa.
Deras läkare, som tydligen då är bättre än de specialläkare som faktiskt träffat mig och undersökt mig, säger att mina diagnoser verkar stämma, men att jag inte är arbetsoförmögen. Med vård ska jag kunna jobba. Men det var ju ett år av ledigt, terapi och fysio som var min vård. Det är osäkert hur de har menat fixa mig. För jag är INTE arbetsför.
De tycker inte heller jag passar till nån Fpa-rehabilitering (vilket inte mina läkare heller nu tyckte, för att jag är för trött). Så. Vad ska jag göra?
Jag vet att jag inte är första som upplever detta. Jag vet flera som har minst lika svåra sjukdomar som jag, och som är minst lika arbetsoföra, som fått samma allvetande bedömning från Fpas läkare. Jag förstår inte hur det är lagligt att den instansens läkare bedömer enligt våra egna läkares utlåtande, men kan ta helt andra beslut? Finns det ingen integritet inom läkaryrket!? Ingen tillit, ingen standard på kunnandet – så vi helt enkelt kunde tro på vad som redan bedömts? Är det i lagparagraferna felet finns – kan man bara vara sjuk på vissa sätt?
Visst finns det väl skumraskläkare och kanske skulle de skriva intyg åt alla… Men det kunde väl Fpas läkare då se igenom. Om man har intyg och utlåtanden från flera läkare som redan har samma åsikt om saken – hur kan Fpas läkare trumfa dem?
Det skrämmer mig mest det där – att deras beslut nu nästan suddar ut de utlåtanden jag har från mina egna läkare. Trots ett halvår av undersökningar och kämpande att få diagnoser och utlåtanden som passar, så är de liksom nollställda nu igen. Eller, visst, Fpa godkände ju diagnoserna – men inte symtomen, kan man väl säga.
Det är alltså meningen att jag ska fortsätta som förut. Jobba, kämpa med utkomststöd och Fpas press om inkomstminimum etc. Eller avsluta företaget för att få vara arbetssökande och få arbetslöshetsersättning. Det går inte.
Jag ska såklart besvära mig. Det hör ju till. Men jag tvivlar på att det hjälper. Det finns inga optimisttankar kvar.
Lämna ett svar