Min första resa med ambulans

Gårdagen blev onödigt dramatisk – men trots allt inte så dramatisk som dagar kan bli. Jag ska inte syssla med clickbait och cliffhangers och låta er vänta – jag är okej, det var antagligen min knäskål som hoppade ur led och den är på plats igen.

Men såhär gick det till ungefär. Jag hade druckit en stor kopp te med kanel och kardemumma och lyssnat på julmusik och börjat pynta. Jag for ner på knä för att stöpsla i ljusstaken. Och så händer något i knät och jag upplever den värsta smärtan jag någonsin upplevt. Jag får inte rätat ut benet och lämnar att ligga på golvet. Jag gråter och svär och Klöver gör detsamma.

För ett par månader sen hände något med samma knä då jag steg upp från att ha varit ner på huk. Det kändes då också som att något vreds ur led men for direkt på plats eftersom jag steg upp. Smärtan liknade, men igår då jag låg på golvet kunde jag inte räta ut benet eller lätta på smärtan och visste inte om det skulle bli bättre eller värre ifall jag tvingat mig själv till det. Så jag ringde ambulans.

Jag har aldrig ringt nödnumret förut. Och jag har haft svåra trauman av ambulanser och sirener sedan mamma dog. Och nu kastades jag in i en situation då jag helt enkelt behövde hjälp. Jag är glad att det inte var en livshotande situation, för då hade antagligen traumat varit svårare att hantera och få rätt information åt nödcentralen etc. Nu var jag i grym smärta, låg alltså på golvet med benet böjt i luften och paniksvettades och grät, men jag visste att jag nog skulle överleva och jag fick fin service på svenska som tur var.

Min vän Ingemo som råkat vara påväg på kaffe kom ungefär samtidigt som ambulansen och det är jag otroligt tacksam för. Hon packade sjukhusväska och stannade kvar för att låta brasan slockna och plocka fram täcke och kuddar åt mig. Och sådär självklart var det ju skönt att inte vara ensam då ambulanspersonalen kom, eller då ett stort gäng brandmän dök upp.

Alla var jättefina och de konstaterade att vi nog måste åka in eftersom en läkare behöver se på knät. Ambulanspersonalen trodde inte det var ur led, men det var ju tydligen nog det. De gissade på en svår sträckning men att jag nog behövde röntgas etc för att se att ingen värre skada skedd.

De hjälpte mig på wc och var allmänt otroligt fina. Jag kände ju mig så dum hela tiden – tänker att ambulanspersonal ska rädda liv – och här stör jag dem liggandes på golvet för att knät gett med sig. Men det var ju dumma tankar. Inte kunde jag ju lämna liggandes på golvet heller. Ingen vän eller familj hade kunnat hjälpa mig, jag behövde faktiskt tas till sjukhus.

För att få ut mig i de smala trapporna och snöföret ringde de alltså efter brandmän så att de fick bärhjälp. Det kanske mest känslosamma var att fällas ner på båren och sedan bäras ut av ett gäng starka karlar. Bara svart himmel och träd ovanför. Det kändes lite som att jag låg i en kista och fördes till sista vilan. Såna trauman alltså.

Men det värsta med ambulansresan var att jag blev jättekissnödig igen och då vi kom till första hjälpen rullade de mig rakt in till toaletten 😀 Sånt får man nog skratta åt.

Jag låg sen ganska länge och väntade på läkaren. Kunde ju bara ha benet i en ställning och började känna mig rejält sjuk också annanstans i kroppen. Så till sist bad jag om en Paratabs. Och sen, typ två minuter innan läkaren dyker upp så försvinner den hemska smärtan och jag kunde räta ut benet!

Det var alltså då, antagligen slappnade jag av eller fick benet i nån viss ställning, som knäskålen kunde hitta tillbaka till rätt position. Så förklarade läkaren, men skickade mig nog till röntgen. Som tur hade jag inga sprickor eller andra skador.

Och eftersom jag kunde stödja mig lite på benet och räta ut det så behövde jag inte ens kryckor. Mycket tacksam och glad i själen åkte jag sen hem på kvällen. Men hungrig eftersom jag inte fått äta nåt alls ifall det hade blivit operation!

Det är ju tyvärr så att om knäskålen en gång har hoppat ur led så ökar risken att den fortsätter göra det. Och detta var ju redan andra gången på ett par månader, som jag nu förstår. Så det blir att följa med. Om symptomen fortsätter blir det väl magnetröntgen och i värsta fall operation. Men jag hoppas istället kunna stärka muskulaturen kring knät så att det håller bättre. Jag vill verkligen inte ha ytterligare ett sjuktillstånd…

Idag haltar jag omkring och det gör mer ont än igårkväll efter att skålen åkt på plats. Inget går att jämföra med den hemska smärtan då den var på fel plats – men det kändes så skönt och smärtfritt efteråt. Men nu är jag rejält stel och sjuk i knät och kan inte stödja helt på det. Men jag är tacksam och stolt över att jag klarade ett nödsamtal, en ambulansresa och en sjukhusvistelse ensam med svåra smärtor trots att jag har mina trauman.

Tack för all hjälp <3