Mina höfter trycks mot det kalla glaset, jag blir förvrängd och liten
Det är kupan som förvränger mig, inte formerna som håller mig samman,
inte det inneboende värdet eller småsmå atomer inuti
Det är kupan som förminskar mig och får min bleka hud att smetas ut
uppefter glaset alla kan se igenom, håna genom, förkasta på grund av
Jag är större än så här, det vet ni och ser ni men kupan ger er konturer
Bröstvårtorna kysser magen då jag sätter mig ner, inget pekar utåt,
eller uppåt utan böljar följsamt uppefter skelettet och ryggraden
Jag har ryggrad, jag kan stå på mig, jag kan låta händerna greppa valkarna
och säga: JAG FINNS ALLTSÅ FINNS JAG
Varken mer eller mindre, lika rätt, rättvis, lika ovidkommande är min form
som din, och med samma livsglädje borde vi kunna innebo hela jorden, inte bara
små kupor som stryper åt det som bubblar inuti, allt det som inte ryms
Så trångt i kupan, kallglas mot hethud och det blir bristningar och
sprickor och snart ska jag väl få sträcka på mig, bara finnas i kroppen utan
skamögon och hånskratt och elakpekande finger ovanpå och utefter
SNART
Lämna ett svar