Jag har tänkt massor på introvert vs. extrovert sedan jag läste Ellens inlägg om författare i rampljus. Eller tja, jag har väl tänkt en massa på det sedan jag försökt förstå vem jag är eller blivit sen jag blev sjuk. Jag har faktiskt inga smarta tankar om detta just nu, ville mest bara tipsa om inlägget (och min kommentar där), och inflika att jag gör mitt bästa för att försöka få mina introverta och extroverta sidor att arbeta mer i balans trots att jag är sjuk.
Detta har jag gjort bland annat genom att vara på inte bara ett, utan TVÅ litteraturevent i veckan. Eva-Stina Byggmästars utställning Jag är så vild, som liksom är en svarsdikt till Rosanna Fellmans Strömsöborna. Det var intressant, och otroligt roligt med relativt spontana open mic-tillfällen! Jag vågade dock inte, kände mig inte redo just då.
Andra eventet var Marginals fina tillställning Ord och några visor igår på Svenska Gården. Jag gick dit i ”pöllo” djurklänning och gladdes igen åt att träffa likasinnade.
Jag försöker liksom balansera ut hur otroligt dåligt jag mår nu (framförallt fysiskt med enorm värk och en oroväckande viktuppgång som ställer till det…) med att försöka orka med sånt som göder mitt kreativa sinne. Jag skriver mycket nu, bland annat föddes en hel diktsamlingsidé häromdagen och jag är 20 sidor in :O
Det är sånt som inte går att tvinga fram, det är inte ett arbete enligt normala mått mätt. Just detta föddes ur terapi, samt friheten jag känner i skrivande då jag fått träffa andra skrivande människor. Och jag känner verkligen att min terapi och arbetet med mig själv och mitt mående går snabbt framåt nu – fast det gör ont. Något har lossnat och brustit och ajaj men samtidigt en lättnad!
Jag måste dock försöka få nåt att hända med kroppen. Jag klarar inte av denna smärta och känsla av orörlighet. Jag känner mig mer fången än någonsin i kroppen. Samtidigt som jag är tacksam att jag har orden, och också konsten. Jag kan föda tankar, texter, bilder, collage ur det som gör ont. Tack och vilken tur!
Lämna ett svar