Dikter om juninätter

Krusbären har jag saknat,
och malvorna och kungsängsliljorna mest
Lupinen har jag saknat,
och förgätmigejen och snöbollen ännu lite mer

Likväl har jag levat alla vintrar hittills,
ibland eller oftast i en ihopbitenhet som gett migrän,
likväl är det lätt hänt att somrarna går lika ihopbitet förbi,
om jag inte anstränger mig, knyter nävarna,
öppnar höfterna inför prydliga rabatter, vildängar,
juniskogar, julisjöar och augustihav

Det är lätt hänt, lika lätt som
jag kan räkna upp de somrar jag minns
Som den då hon dog, eller den
då jag föddes

Mycket få däremellan

Jag skriver dikter om juninätter. Om livets mening, och kungsängsliljor. Och nuet, då jag råkar landa i det. Jag skriver inte om världen, eller problemen där, eller någon annan alls, egentligen. Dikterna är bara mina, nu. Hur ska jag annars kunna vara i världen, om jag inte vet vem jag är? Eller varför.

Juninätter är aldrig farliga, jag upprepar det om och om igen. Jag kan mina sommardikter som utantill, även om de är nya varje år. Men juni är bäst och jag hatar då juni drunknar i PMDS och sorg och stress över styrelsemöten och fattigdom i kombination.

Juni är bäst. Jag ska försöka ta juni tillbaka. Upp med fötterna, skrivhäftet i knät, vallmons håriga knoppar i synfältet. Det måste gå.

Jag är inte långt från en till diktsamling. Men kanske man väntar på beslut på den förra innan man skickar in. Jag är i juninätter nu. Det är då jag skriver mest, och bäst. Det syns i mina tidigare böcker. Ta tillvara.