Jag bäddar. Jag bäddar för en höst då jag antagligen måste börja jobba, då jag måste engagera mig i världen igen. Då jag måste börja ta beslut för vad jag kan och vill jobba med, och hur mycket. Jag har tänkt tanken på studier, men jag vet inte. Jag vet inget ännu.
Jag bäddar och känner efter hur sängen känns. Kan jag vila i det nya?
Jag har iaf nu fått prova på en form av lymfaterapi via HVC, som förhoppningsvis ska ge ledtråd om vad som ligger bakom min viktuppgång och mina onda ben. Redan efter första gången märkte jag en liten skillnad i benen. Ungefär som efter LPG-terapin som var helt fantastisk (men som jag inte har råd med…). Vi ska hoppas jag får svar och vård och att åtminstone en del av mina krämpor ska gå att bota såpass att jag orkar jobba.
Ja, och jag har nu fått gå på ett blodprov för sköldkörteln som jag under alla dessa år aldrig ens hört om – ”för att det är dyrt och vi brukar inte använda oss av det”. Får se om det visar något som gör att vi ska justera medicinen ytterligare.
Men som sagt, jag bäddar redan. Jag måste ju göra det.
Jag bäddar med Jakarte förstås. Redan trillar det in nya, yngre medlemmar vilket förhoppningsvis kryddar redan då sommargalleriet kör igång vid bibban!
Och igår var jag till Vasa på årsmöte för Svenska Österbottens litteraturförening. Ja, jag tackade nej till styrelsepost där, en sådan post per år räcker. Men jag vill engagera mig också där. Litteraturen hör till konst för mig, förstås, och allt det äter jag glupskt just nu. Jag vill kasta mig tillbaka in i den branschen, hela kulturfältet ska bli min sommaräng i vinterkylan, tänker jag mig.
Kulturen bär väldigt få, sådär ekonomiskt. Så jag vet inte hur det ska gå med den biten. Men det är där jag hör hemma. Det dieten som passar min mage bäst. Min kropp, mitt huvud. Det är där jag kan spela på fler strängar än en men likväl finnas inom ramarna för det jag kan bäst. Inte för att jag inte vill utmana mig själv – men jag vill ju framförallt göra bra ifrån mig, och vara till nytta.
Nå, vi ska se hur det blir med allt. Åtminstone fattar jag ju hur man klär sig som eccentrisk kulturtant. Man tar valfri chockrosa sommarkappa från 1986, väljer med fördel att klippa bort axelvaddarna, och sen låtsas man som att man inte alls syns 😉
Man kan också välja att köpa glasögonfodral med flamingos på. Men det är riktigt upp till var och en.
Lämna ett svar