En (mar)dröm om ett litet barn (och en självbild)

Jag ska nog inte börja med att tolka drömmar just nu, men drömmar är ändå viktiga för mig. De känns starkt och känslan kan hålla i sig i flera dagar. Sällan vet jag exakt vad det är jag försöker processa eller få insikt om. Men den här gången känns det lite som att jag förstår.

Jag drömde att jag skulle ta hand om en baby. Det var mammas och Leenas dotter, så jag misstänker att det lilla barnet var jag.

Men jag försummade, förstod inte vad jag skulle göra, eller hur ofta. Jag lät det nog ligga alldeles för länge, tog inte hand om.

Plötsligt började barnet se konstigt ut. Ögonen vred sig i skallen, det ena var alldeles varigt och nästan helt igensvällt. Skiten smetade sig upp över ryggen då jag inte bytt blöja. Barnet var tungt i min famn.

Jag var rädd att hon var döende. Att jag gjort henne sjuk, att jag förstört henne.

På akuten torkades hennes ögon varsamt, hon fick vatten och ren blöja. Allt blev okej, hon var inte döende längre.

Jag skämdes. Ville inte berätta åt mamma hur det gick då jag skulle ta hand om hennes dotter.

Ja, ni kanske fattar min tolkning. Jag behandlar inte mig själv och mitt inre barn så bra. Det har fått ta både nonchalans och hårda stötar på sistone. Men drömmen lämnade en så äcklig smak i munnen att jag ska ta tag i. Jag saknar terapin som är på sommarpaus, men nog ska jag kunna bättra mig helt själv också. Jag är ju ändå det viktigaste jag har.

Och ja, selfien passar in. För det första steget är alltid självbilden. Jag måste putsa bort vridet seende, och skiten på ryggen. Jag måste börja med att se mig som vackrast.