Det kanske är så att jag inte vill strö glitter och bling på mitt liv, utan snarare linnekläder och färgstänk. Jag kanske vill göra mitt liv glamorösare än det är, men på mitt sätt. Förhöja de små stunderna då jag endera lyckas söka mig inåt – nå djupare förståelse av mig själv, mitt skrivande, min konst. Eller de stunderna då jag lyckas söka mig utåt – etablera kontaktnät, gå på konstutställning, samtala djupt om konstens dåtid, samtid, framtid.
Sanningen är att de stunderna är få, men att de varit ännu färre. Jag är i en process av att försöka orka vara mer en del av samhället, kulturlivet, konstvärlden. Men också orka vara mer en del av mig själv, utan att blunda och ignorera det allra mest sårbara. Det är en konstig balans mellan de två, och de flesta dagarna suger faktiskt ganska mycket. Det värker både fysiskt och sådär metafysiskt.
Jag har dåligt självförtroende och mina dåliga sidor endera bekräftas eller rentav överdrivs på ena eller andra sättet. Jag duger inget till, tänker jag ofta.
Men så kanske jag ser en form på en tavla och tänker att den är vacker. Jag tänker att sådan är jag, och sådan kan jag skapa. Det gäller bara att våga. Att blunda för allt som talar emot – och se stint på allt det som talar för!
KULTURTIPS
Och jag rekommenderar å det varmaste att se utställningen ARS LONGA på ITE-museo, K.H. Renlunds museum i Kokkola. Ingela Bodbacka-Rak har gediget sammanställt verk av Nordiska konstskolans elever, alumner och lärare.
Om jag ångrar något är det kanske att jag inte sökte in då för några år sen då jag funderade på det. Jag hade hunnit gå nåt år innan den lades ner. Jag hör bara gott om den skolan, och det var fantastiskt att få se en glimt av skapandet som fanns innanför de vackra väggarna. Och jag som har en passion för kropp och form och färgspel blev mycket inspirerad av övningarna, skisserna, de övergivna verken som lämnats kvar.
Lämna ett svar