Jag har alltid varit en som skriver. En som skriver bra, dessutom. Det har varit en så stark identitet, och då allt når sitt yttersta är det just skrivandet jag faller tillbaka på. Skulle falla tillbaka på, i alla fall.
Jag har gett ut tre böcker, och fast jag nu väldigt gärna vill bli utgiven av förlag så har jag inte räknat mig som mindre av en författare bara för att jag gett ut själv. Men nog har jag väl känt att andra räknat det så. Och att bli förlagsutgiven betyder något alldeles speciellt i branschen, så att säga. Det betyder mer troligt medlemskap i författareföreningen, det betyder stipendier, det betyder synlighet, marknadsföring, och det betyder andra relaterade jobb; som kurser, skolbesök och diverse mediasnackisar. Det betyder en respekt och en gemenskap.
Då man skickar in manus till förlag är det som att ansöka om drömjobbet. Drömjobbet som finns på en väldigt liten och intim arbetsplats man mer än något annat vill vara en del av. Man kanske rentav liksom varit på praktik genom att ge ut själv, man har arbetat med jobbet, obetalt, sedan barnsben.
Och arbetsintervjun går inte vägen. Man får inte tillåtelse in. Man eskorteras bort av vakter och tunga, tunga portar stängs bakom en. Man hör svagt hånskratt bakom portarna, man känner år av jobb rinna ut i sanden.
Så ungefär.
Den senaste refuseringen gjorde ondare än tidigare. Kanske för att jag så innerligt hoppades att det nu skulle vara min tur. Om jag ska orka forsätta, om jag ska få min chans innan jag är gammal och grå. Kanske för att jag skickade in tre hela manus. Kanske för att det finns så få förlag i Svenskfinland, kanske för att jag så gärna velat bli en del av, just nu i mitt liv, just nu i mitt skrivande.
Kanske för att det på riktigt känts som det enda jag ”på riktigt kan”. Just därför sådan hjärtesorg då någon, någon av status och erfarenhet, säger att jag inte alls kan. Att jag lurat mig själv. Att mammas ord bara varit kärleksförklaringar till en dotter. Att allt hon älskat fram ur mig bara blir stoft.
Så här är en dikt. Vi hörs då jag har lite mer självförtroende igen.
Ulrika
refuseringarna! en särskild sorts sorgesam besvikelse. tänker att det kan ha att göra med att man länge är så ensam med sin text på nåt vis, också? innan man gett ut en bok (på förlag ELLER själv) så är det ju liksom inte många som läst, i alla fall är det så för mig, det finns inte en armé av andra som kan försvara den där texten utan det är ju liksom bara man själv.
hoppas du får slicka dina sår och återhämta dig fint från refuseringen. men man måste få ta sig sin tid att sörja när man ville så gärna.
Johan
Själv har jag inte kommit så långt att jag ännu har något att sända till förlag (har ett tredje utkast i händerna på mina vänner och väntar på feedback från dem), så jag är antagligen ute på djupt vatten.
Vad som har hjälpt mig att handskas med rädslan över att bli refuserad är helt enkelt stoisk filosofi. Där pratas det om att dela upp världen i två kategorier, sådant man kan kontrollera och sådant man inte kan kontrollera. Och man ska utöva en gigantisk kontroll över det som man kan påverka och låta det man inte kan kontrollera vara.
Jag kan till exempel kontrollera mitt skrivande, mitt språk och flödet. Jag kan sitta ner och skriva ner meningar, jag kan bearbeta meningar av hjärtats lust. Jag kan skriva den bästa boken jag någonsin kan producera. Ingen kan stoppa mig och ingen kan heller tvinga mig, det ligger helt i min kontroll.
Det jag INTE kan kontrollera är om någon kommer att gilla det eller om något förlag kommer att vilja publicera det. Det beslutet ligger i händerna på krafter som jag helt enkelt inte kan styra. Så även om det smärtar mig så ifall jag blir refuserad så är det klokaste att låta det vara, sätta mig ner igen och skriv om det eller börja på ett nytt projekt. För det är vad jag kan kontrollera.