Konstdump i dagboken – och lite pånyttfödelse!

Jag fick inte året med rehabilitering som mina läkare ordinerade. Jag väntar istället fortfarande på beslut från försäkringsdomstolen gällande det hela. Jag vill få rätt. Jag vill att Fpa får fel. Även om jag aldrig får året tillbaka, och även om det inte innebär någon pengaersättning heller. Jag vill bara att andra i min sits ska få ett fall att ta som exempel. Fpa KAN INTE vara vår högsta sjukvårdsinstans. Våra läkares ordination MÅSTE väga tyngre.

Nåväl, nu då jag ser tillbaka på året 2020 som skulle vara rehabiliteringsstöd, äkta sjukledighet med förmånen att kunna rehabilitera mig tillbaka till MITT jobb… så gjorde jag väl mitt bästa trots att jag var ”arbetssökande”, trots att jag inte egentligen fick jobba på eget företag, trots att ekonomin och orken tröt med renovering av vårt hem.

Och det där att jag gjorde mitt bästa börjar synas nu! Jag är inte frisk, men jag har lite mer ork. Och jag har gjort en del val som jag tror kommer att förändra mitt liv. Eller… det har gjort att jag svängt av på en väg jag kanske inte fattat fanns för mig. En konstens väg jag inte helt kunnat föreställa mig.

Det började med ordförandeskapet i Jakarte. Det syntes relativ snabbt att jag gjorde nytta, speciellt i ett digitaliserat år 2020. Vi har fått flera nya, unga medlemmar, och eftersom styrelsen i övrigt känt sig lite knäsvag denna period så känns det fint att det kommer nya styrelsemedlemmar till det som komma skall. Vi har mycket att göra, ett stort tomrum att fylla i ett Jakobstad som håller på att tappa kontakten med samtidskonsten – TROTS en konstutbildning!

Jag känner mig som en del i ett sammanhang och som att jag kommer mer till min rätt då jag får hjälpa andra. Det där är mamma i mig. Jag hade bara aldrig trott att det var genom föreningsarbete det skulle blomma ut.

Det andra stora valet som förändrade allt var då jag hyrde en delad ateljé vid Kulturkollektivet Insidan. Jag är fortfarande darrig varje månad ekonomiskt, det är inte riktigt hållbart för mig att hyra rum just nu. MEN det har gett mig ett utrymme där frihet prioriteras – OCH FRAMFÖRALLT en gemenskap! Jag tror ateljégrannarna varit några av de viktigaste spelknapparna som fått mig att se på hela spelplanen annorlunda.

Tänk att man kan glömma hur viktiga samtal är. Hur viktigt det är att man fortsätter tala om konst, att man utmanas, blir tipsad om, avrådd från, inspirerad till! De senaste veckorna har mina tankar snurrat i allt större banor – det är verkligen så att min värld blivit mångdubbelt större! Jag har stigit ur min bubbla av utbrändhet, press att passa in i någon mall, den felaktiga insikten att jag aldrig kommer att vara riktig konstnär. Även om det låter töntigt så känner jag mig lite pånyttfödd.

Och jävligt inspirerad!

Här kommer bara en bilddump från min telefon. Faktum är att jag skriver igen också. Det höll på att tappas bort då jag fick mina avslag från förlagen. Men det som behövdes var konsten. Nu är mitt språk rikt och flödande igen. Som ni ser *titta uppåt i texten* 😉