Idag är det fyra år sedan mamma dog. Ofattbart i sig själv, men saknar henne ännu mer nu då jag mår dåligt och känner mig ensam med mitt mående. En mammas tröst kan inte ersättas.
Jag vet inte vad jag ska göra idag. Har iaf tagit ledigt. Jag känner en sån grym FOMO över sommaren och Jakobs Dagar. Har inte kunnat eller orkat vara del av. Känner mig liksom ensammast i världen och som att jag än en gång ”missat sommaren” i mitt mående. Ni som följt med min blogg länge vet att jag ofta har såhär på sommaren. Mina dåligmåenden kulminerar ofta om vårarna, och somrarna försvinner som i ett töcken där jag ensam inte är stark nog att tag mig ut i livet. I naturen. In och ut i något annat än det som håller mig fast.
Men jag skulle ju vilja göra något som för att minnas henne. Göra något hon hade peppat mig till. Att ta mig ut och uppleva, att inte låta varken kropp eller psyke ställa sig i vägen för mitt liv. Men jag vet inte om jag orkar. Jag har inte sovit om nätterna och känner att jag inte kan leva upp till. Men vi får se.
Åtminstone tänkte jag berätta om mammas bänk.
Kronoby kommun utlyste i våras sökandet efter konstnärer att göra konst till deras projekt Penkkilenkki. Projektet gick ut på att sätta ut ”bänkrundor” i de tre kommundelarna – alltså relativt korta rundor med bänkar på ett par hundra meters mellanrum där det finns jumppaförslag, olika rörelser, både lättare och svårare. Och fritidskoordinator Hanna Aarnio beslöt att slå fler flugor i en smäll och också få med konst och kultur i projektet och anställa konstnärer att måla bänkarna.
Jag ser riktigt framför mig mammas bekymrade ansikte om jag fått för mig att föreslå en byst i brons eller liknande till hennes minne. Men något har jag velat göra, ett offentligt verk, där hennes arbete kunde leva vidare. Och Penkkilenkki erbjöd just den möjligheten. Eller iaf en sådan möjlighet, kanske kommer det flera.
Jag målade en vildäng av blommor till hennes minne, framförallt öppnandet av Setas första svenskspråkiga kontor, i Kronoby år 2000, och bänken placerades dessutom i Forsnäsparken, precis utanför byggnaden där kontoret fanns. Vackert beläget vid ån och i centrum av Kronoby.
Jumppaövningen blev dessutom perfekt, jag var tårögd då jag kom till bänken och fick se skylten. Tacksamhet och närvaro var minsann saker som mamma påminde om ofta, och det var som att hon valt övningen själv till sin bänk.
Jag är otroligt tacksam för möjligheten och känner att mamma tycker det är alldeles lagom såhär.
Mitt första offentliga verk, kan man säga, även om jag målat på en ready-made. Men ändå något som gav mersmak för att göra konstverk som lever i offentligheten, i samverkan med många människor, inte bara konstfolk.
Lämna ett svar