Häromdagen skrev jag om kroppspositivtet och delade med mig av en del vågade bilder. Idag gör jag detsamma.
Så här är det. Jag har kommit så långt att jag oftast faktiskt gillar det jag ser i spegeln. På riktigt. Det tog mig 30 år, men numera är jag oftast okej med vad jag ser där.
Men jag ser ju inte alls ut så på bild. Känns det som. Och då kommer osäkerheten.
Jag hade planerat med en älskad människa att han skulle fota mig i skogen. I vinterväder är det inte roligt att springa fram och tillbaka naken, inte ens fast jag har fjärrutlösare ville jag ta sådana porträtt själv. Vännen är ingen fotograf på det sättet, så jag planerade bilderna och lärde honom lite enkla kameratekniker.
Men jag såg ju helt fruktansvärt konstig ut på de flesta bilder. Mina planerade bilder funkade typ inte alls, jag var besviken på mitt ansikte, min kropp, och skogsbakgrunden (vi var bara bakom huset i rätt så risiga skogen med ganska unga träd). Jag föll och skrapade upp handlederna, jag var arg på skaren som inte höll så det var tungt och svårt att posera, jag frös, och solen ville inte alls bidra med trevligt ljus. Det var alltså inte alls så positivt och bohemiskt och lätt som jag hade önskat.
Vännen hade gott tålamod, och vi gjorde det bästa vi kunde. Det var egentligen först då jag hade bestämt mig för att ge upp i kroppshat och trötthet som solen lånade några strålar och vi fångade några bilder som jag hoppades skulle funka.
Väl vid datorn blev jag jätteglad – visst fanns det flera fina bilder – också från de stunder då jag var otroligt besviken på mig själv! Men tja, cirka 380 bilder är helt galna. Jag har INTE dubbelhaka. Jag har INTE så runt ansikte som på de bilderna. Jag har INTE så bleka ben… Inte då jag ser mig i spegeln och älskar mig.
En stor läxa lärde jag mig i alla fall där i skogen. Jag är ännu inte helt säker på vad den läxan är, men jag håller på att förstå.
Jag är otroligt tacksam för min fotograf och älskade. Han fick mig att känna mig vacker, och han gillar långt många fler bilder än mig. Han tittar på mig med snällare ögon.
Det kan jag lära mig av.
Och det här är min absoluta favorit trots allt. Med solen, mina celluliter och kurvor, och den magiska orben i håret 🙂
Foto: ”F. Abuso”
Planering/editering: Soulmama Arts
Alexandra Sandbäck
Tack <3 Alla våra kroppar är fulla av historia. Du satte fingret på det – det är ju just det som gör dem så vackra!
ponks
Du är otroligt vacker! Och modig. Det är som att din kropp är full av historia.