Då det kommer till konst och kultur är jag inte högkulturell, pretentiös eller jazzig alls. Det enda jag kräver är substans. Må det då handla om musik, böcker, konst eller film. Och TV. Jag vill ha hjärta, hjärna, något som utmanar och får mig att känna något.
Jag är ju utbildad inom film- och tv-produktion och det har minsann satt sina spår. Det kräver både hjärna och hjärta för att övertyga mig – annars fokuserar jag bara på hur tungt det måste ha varit att spela in en viss film, eller hur mycket pengar gått åt – till något som inte är bra. Men om det är bra, ja, då kan jag njuta och bara ta till mig.
Jag skäms inte för att säga att jag är en Stargate-nörd. Inte det minsta. Jag påstår inte heller att jag är expert – jag har vänner som sett filmerna, SG-1, Atlantis och Universe mer än tio gånger. Men det kan gott hända att jag en vacker dag kommer att ha samma expertis.
Det jag dock får skämmas för lite, men ändå väljer att erkänna, är att jag såg originalfilmen nu ikväll. Ja, efter att jag sett på allt annat i Stargate-väg. Flera gånger.
Jag blev introducerad till Stargate av en vän, en sådan som sett hela paketet otaliga gånger. Han kunde redan då alla repliker, och jag föll rakt in i seriens ”event horizon”, och har inte kommit mig därifrån. Men vi började med SG-1, och inte originalfilmen. Tio säsonger senare var jag helt förälskad.
Jag försökte se Stargate Atlantis, men fastnade inte och tittade istället på Stargate Universe. Två säsonger. Sedan såg jag filmen Arch of truth. Sedan såg jag SG-1 igen. Tio säsonger. Efter det kändes det tomt i själen, och jag valde att dyka in i Atlantis i alla fall. Och jovisst, det gick an, även om jag inte tyckte det paketet hade samma tyngd som SG-1. Nåväl, fem säsonger. Och så Universe en gång till, två säsonger. Sedan får jag äntligen filmen Continuum på hårddisken, den såg jag för några dagar sedan. Och nu idag, typ tre år efter att min Stargate-oskuld togs så såg jag originalfilmen.
Varför berättar jag det här? Bara för att, antar jag. För att jag verkligen tycker om Stargate. Framförallt SG-1 då. För att jag ibland kan få för mig att säga något på goa’uld, kanske slinker ett ”Tok’ra, kree!” ut plötsligt. Och då förstår ni, jag är en nörd.
Men jag vill också upprepa – jag söker efter substans. Och jag tycker Stargate-paketet har det. Så kanske det inte ser ut på ytan. Men om man, som jag, är ens lite påläst om utomjordingar, deras möjliga besök här på jorden, och det faktum att vår vetenskap inte har allt på klart gällande vår egen historia – att allt liksom är öppet ännu – ja, då finns här substans.
Jag väljer att ha ett öppet sinne. Och om jag får matat mitt öppna sinne med teorier om vår egen historia, samtidigt som jag får njuta av lite humor, militär-anda och utomjordingar – då är jag nöjd. Oftast befinner jag mig IRL, och har sällan tålamod att titta på film ensam. Men serier är sköna att ta till då verkligheten ter sig tung. Som ikväll.
Nu tror jag dessutom att jag inleder tredje varvet SG-1. Tek’ma’te, O’Neill, Carter, Jackson och Teal’c!
Lämna ett svar