Ja, ibland känns det som att jag har ett dubbelhjärta. Extra mycket allt. Kärlek och Sorg.
Så idag bestämde jag mig för att inte känna något. Bara vara. Låta tiden passera. Den gör ju alltid sitt. En helande kraft i sig själv.
Det gick väl sisådär då en vän dök upp med en trösteblomma sådär mittiplötsligt. Men det var nog en givande diskussion, som väckte mer hopp än den förstörde. Hopp om helande alltså. Tack för det.
Sedan åkte jag till Jakobstad för att besöka Kruska, samt kanske unna mig något nytt klädesplagg (det blev flera, alla svarta, undrar vad det säger om mig just nu?).
Först blev det Kruska på Storgatan – men efter stängning där åkte jag till Jakobstads Båtvarv för att möta upp med Kruska-tanten Ingemo och Båtvarvs-Jan. Kruska har ju nämligen öppnat filial där – än så länge öppet bara på helgerna, för att efter sommaren finnas där på heltid. Mysfaktor på hög nivå jämfört med att finnas mitt i stan.
Man kan sticka ner fötterna i gräset, eller i vattnet om man så vill. Beundra mysiga växthuset, och hönorna förstås. Och botanisera i det som Kruska erbjuder (allt mer flyttar dit under sommarens lopp).
Lämna ett svar