Igårkväll fick jag besök av två studiekompisar från filmskoletiden. Den ena, som var väldigt viktig för mig träffar jag nu som då, om än alldeles för sällan. Den andre hade jag inte sett på ungefär elva år.
Jag har inte kvar nästan några studiekompisar alls i min vänkrets. Man kan undra vad det beror på. Antagligen är det så att inte ens fast man delar ett så pass viktigt gemensamt intresse att man väljer att studera samma sak betyder det att vänskap består.
Det är väldigt få av de jag studerade film med som arbetar med film. Men det är väl ännu färre av de jag studerade klädsömnad med innan dess som faktiskt syr längre. Det är väl egentligen urbota dumt att då man är 16 eller ens 20 ska man veta vad man riktigt vill med sitt liv och välja och liksom inrikta sig. Man har ingen aning om vem man är, vem man vill eller kan bli, eller vilka knockouts livet tänkt bjuda på.
Jag var nog ingen lätt typ att ha att göra med heller. Jag mådde rätt dåligt. Led av min odiagnosticerade PMDS, kämpig papparelation, överdrivet stora livsplaner och gravdjupt självhat. Men jag älskade mina vänner med en antagligen skrämmande styrka. Jag är sån. Så fullkomligt uppslukad av starka känslor, oftast. På gott och ont. Det onda är väl bland annat sånt som ledde till att ingen av dedär kompisarna finns kvar i min närmaste krets. Många av dem saknar jag något fruktansvärt – för att vänskapen varit så givande – och för att jag tror att den kunnat vara den än idag. Med lite andra förutsättningar, i alla fall.
De två som besökte mig igår har hållit ihop, trots att nästan ett halvt Europa funnits mellan dem. Det var otroligt roligt att se dem, för min egen skull, att knyta an igen, men också att se dem tillsammans för deras skull.
Det var förstås inte alltför lätt att sammanfatta de senaste tio åren för oss som inte träffats här emellan. Det är ju som att ett helt liv passerat, samtidigt som allting kändes som förut. De var samma killar som då, och i deras ögon är jag väl samma tjej. På sätt och vis, i alla fall. Det tar tid att uppdatera mjukvaran.
Vi är på olika hållplatser kan man säga. Men alla tre har vi upplevt sjukdom och livets motgångar. En har arbetat tio år för nån annan och vill nu arbeta för sig själv. En annan har flutit på rätt bra i branschen och har ett tillförlitligt namn för sig. Och jag då, som arbetat tio år med mig själv som chef, varit sjuk och… inte liksom kommit nån vart.
Fast det är genomgående stråk i oss tre. Alla tre har vi fortfarande hopp för framtiden. Vi har planer och idéer och vi är redo för en ny tid i våra liv. Och vi har faktiskt åstadkommit en hel del på tio år, det är ingen av oss som ska känna skam. Snarare stolthet, för de tio åren som gått.
Men vi bär också på en form av besvikelse. En känsla av: ”Is this it? Är det här den jag är nu, är det här mitt liv?” Vi har alla tre haft vilda drömmar, stora ambitioner. Men ingen av oss är riktigt där vi kanske hoppades vara. Jag försöker att inte se det som en förlust. Herregud, vad visste vi om livet för tio år sen? Inte kunde vi veta vilka möjligheter, eller fällor, som väntade oss. Inte kunde vi förutse våra kroppars krämpor och kamper.
Knappast vill vi ens exakt samma saker längre. Huvudsaken är väl ATT vi vill. Något. Att vi strävar framåt och inte ger upp fast vi inte riktigt känner igen oss i en tio år gammal spegelbild.
För snart femton år sen började ett gäng helt olika människor studera film tillsammans. Väldigt olika. Men det blev första skolan där jag inte var mobbad, ett nytt lugn bara i det. Och vi trodde oss vara vuxna, vi trodde oss vara oövervinnerliga.
De flesta av dem lärde jag aldrig riktigt känna, inte på djupet. Men kände gjorde jag ju ändå. Nån blev jag kär i. En annan försökte jag få i säng. En tredje pratade jag bara engelska med.
En del av dem har jag älskat sen dess.
Men även om jag blir nostalgiblödig väldigt enkelt så är det inte den tjejen jag var då som vill ha en del av vänskapen tillbaka. Jag hoppas faktiskt kunna vara den jag är nu, uppdaterad mjukvara (förhoppningsvis bättre och stabilare) och fallfärdig hårdvara (som torde spela mindre roll i en vänskap) och ändå hitta gemensamma punkter av glädje och kärlek med sådana som kände mig då, för längesen.
Oavsett skapade man ju så många minnen tillsammans, då man studerade. Så många konstiga upplevelser man delat. Man behöver inte återgå till dem hela tiden, man behöver inte nostalgitrippa varje gång man träffas. Men det är något mäktigt i de delade stunderna ändå. Mittinattenfilmandet, snöyror, minus 30 grader, hettan i klipprummet, tequilan…
Det är något fint med tid som går och den stora, komplexa bild man kan få av människor. Jag önskar få ha lite gammal vänskap. Den är bara så härlig.
Nu kör vi tio år till, förhoppningsvis inte alldeles för frånskilda. Mot drömmarna, alltid!
Lämna ett svar