Det är säkert många som sörjer att det inte blev något Paris i år. New York. Rhodos. Salta tårar över att det inte blev någon Sverigebåt.
Men inget av det där är applicerbart på en kyrkråtta som mig. Jag var nog en gång i tiden en sådan som älskade att resa. Nog är jag väl ännu sån. Men jag har varken råd eller lust att åka till New York eller vingla omkring på Sverigebåt. Helt bortsett pandemin då förstås.
Nej fasiken, ge mig en dagsresa till Kannus så är jag nöjd!
Och så blev det. Sommarens enda semesterdag bjöd på en roadtrip till finntrakter. För lika gärna som jag går på konstmuseum eller äter flott på restaurang så går jag i små, föråldrade byabutiker, tobaksstinkande gubbdagis-bensinsstationer och kikar in på loppisar över språkgränsen.
Det är både surrealism och megarealism på samma gång att besöka små byar som tidigare varit bara en punkt på en karta. Det är så redigt och hederligt, men ändå så overkligt i dagens blipp-blopp-konsumera-mera-värld.
Och jag vill verkligen rekommendera vårt huvudsakliga utflyktsmål – Kahvibaari! Det är ett café/pub som antagligen är Finlands äldsta som varit kontinuerligt öppen sedan starten 1952. Och det syns.
Obs, allt är mobilfoton, men tror nog jag fick fångat en del av känslan!
Det finns en del stiliga minnen kvar av Kahvibaaris tidigaste år, gamla Cocacola-reklamer och en mjuk retrokänsla. Men det är uppblandat med stora lass 70- och 80-tal, mycket sprinkel av karaoke och tobakslukt, och en toalett som ser ut som ur en slasherfilm men som egentligen är rätt mysig. Det är något av det fulsnyggaste i sitt slag som jag besökt och det får 9 plastblommor av 10 möjliga, bara för att jag inte näns ge fullpoäng åt nån.
Men ja, det finns massor av plastblommor och man får öl närsomhelst där. Det är kitsch x 10000. Dock är jag glad att vi besökte Kahvibaari en måndagseftermiddag, för jag är inte det minsta intresserad av ölklibb och falsksång. Men nån är säkert!
Det finns något så glamoröst som smoothies där, men vi körde på klassikern kaffe och bulle (dock ingen bulle för mig, denna plats är nog inte för känsliga allergiker eller dietätare). Men kaffet var a-ok!
Och man vet att man hamnat både rätt och utanför sin comfort zone då nån frågar: ”Mistäpäin te ootte?”. Heh, det var väl svenskan som avslöjade oss, men det kändes ändå som att vi var turister som kunde ha kommit hur långt som helst för att dimpa ner i denna underbara håla.
Sen raittade vi runt i Kannus-city, köpte picknickplickeplockmat i Kälviå, hittade Ruotsalo fiskehamn, och drack mer kaffe vid Kahvila Saha som ändå vann dagens toalettrace.
Min poäng med detta? Åk inte långt – åk till Kannus!
Lämna ett svar