Resan till Helsingfors kantades visserligen av riktigt sugande, ångestladdade och tårretande nyheter från diverse byråkratiinstanser – men det tar vi i ett annat inlägg. För bortsett från den våta filten av depressionsbyråkrati så blev minisemestern riktigt fin.
Jag var nervös över själva tågresan, att helt enkelt vara påväg och borta sen. Ensam. Men jag insåg ganska snabbt att jag ju älskar att resa. Att se gamla tågstationer, att se vårt vackra land susa förbi utanför. Att se tegelstenar, stockar och människor som är andra än de vardagliga.
Nordiska ministerrådets event Norms and attitudes toward LGBTI persons and families in the Nordics vid Nordisk kulturkontakt var riktigt fint! Jag checkade in vid Scandic Hotels Simonkenttä, slängde på mig en apklänning och tog taxin till eventet, rejält nervös. Men alla var så snälla, proffsiga och välkomnande, och de andra som höll tal innan mig fick mig relativt lugn.
Hela eventet kan ni se här på denna LÄNK, och jag pratar kring minut 35 nånting och också senare i panelen. Men allas tal och diskussioner var intressanta och jag rekommenderar dem! Jag är supertacksam för alla hejarop och komplimanger för mitt tal! Jag hoppas verkligen mamma sken igenom.
Efteråt gick jag till en restaurang för att äta och då slog en rejäl yrsel till. Jag fick nästan hålla i mig i bordet, det gungade som om jag just stigit av en båt. Jag slängde i mig maten och halvsprang till hotellet, rädd för att svimma, spy eller gudvetvad. Jag antar dock att det var spänningen som släppte, och min stela nacke gjorde säkert inget bättre.
Jag försökte ta ett bad, men där gungade det också. Så det blev inget program på kvällen utan jag somnade strax efter 21 och sov som en stock till 7-tiden onsdagmorgon.
Jag tog en sväng till Muji på morgonen (mer i ett annat inlägg) och for sen för att packa ihop och checka ut från hotellet. Då kom det andra helvetessamtalet som verkligen förstörde dagen som jag föreställt mig den. Jag hade varken ork, lust eller råd längre att köra en riktig kulturdag i storstan så det blev en lite nedtonad version.
Akademiska bokhandeln blev det och sen fantastiska utställningen av Patricia Piccinini på Helsingin Taidehalli. Huh, vilka köttsliga, påtagliga verk hon skapat! Helt otroligt!
Sen började min svank och höft krampa rejält så jag haltade mig fram till Kiasma café, åt en sallad, svängde via ett trångt och stressigt Oodi, och satt sedan i några timmar och bara väntade på tåget. Lite ledsamt kanske. Men huvud och kropp sade stopp.
Denna gång tyckte jag Helsingfors var så vackert. Så mycket fin arkitektur, så många butiker och muséer som jag bara velat sörpla i mig. Jag hoppas jag orkar återkomma snart igen. Med lite mindre pandemi, lite mera pengar och mycket mer kroppslig ork. Lite mindre samtal från TE-byrån.
Det här ljusgröna huset med alla fina detaljer var nog underbart.
Stort tack till Anna Jungner-Nordgren och de andra på Nordiska ministerrådet som bjöd med mig, tack till Catariina Salo för fint bemötande och modererande, och tack till de andra på eventet, på hotellet och alla som hejat här hemifrån.
Jag skulle gärna dela mer bilder men det är ju bara mobilfoton denna gång, och det strular här med att få dem alla uppladdade. Så tack till er som följde mig på Instagram stories, där fick ni se en hel del snapshots!
Lämna ett svar