Jag ber om ursäkt till Alfred Backa, och hans käresta Linnea eftersom det är något av en cringe-faktor i att hylla medösterbottningar. Men det är just det jag hamnar att göra.
Jag beställde glatt de två första numren av serietidningen Tjikälbein då Alfred släppte dem. Och detta utan att egentligen alls vara bekant med hans komik sedan tidigare. Det kändes bara så nyskapande – att liksom tolka gamla (och okända) serier på dialekt. Och jag är ju smärtsamt förälskad i allt som är tryckt, taktilt och lokalt (inte konstigt att jag själv gett ut SIIN-zine). Det tredje (och sista!?) numret av Tjikälbein fick jag av Alfred för att jag skulle hylla honom i ett blogginlägg.
Nånää. Jag skriver på eget bevåg. Och gladeligen.
Jag har ett spretigt förhållande till komik – allt från lokala revyer, till svenska farser, till amerikansk standup. Vissa saker ryser jag åt, av obehag. Annat träffar rätt och ger mig stor behållning – inte bara genom skratt utan genom tankeväckande idéer och perspektiv. Komik är så individuellt även om kanske målet vore att få så många som möjligt att skratta.
Personligen söker jag efter en balans mellan lättillgänglighet och intellekt. Det behöver inte alls vara mega-pk och ”upplyst” och svårförstått, också slapstickhumor kan träffa rätt om det finns ett djup att hitta och tolka ut. Om det finns något att lära sig eller känna igen, utan att man blir lärd eller tillrättavisad.
Jag följer ganska mycket med amerikansk standup, och standup-komikernas podcasts. De existerar på olika nivåer av diskussioner, djup och tillgänglighet, men det finns mycket jag tycker om i att följa med en del av popkulturen genom dem. Musik och filmer har liksom försvunnit från mitt dagliga, aktiva kulturintag – men komik och podcasts är ständigt närvarande. De hjälper mig förstå mycket av det som händer på andra sidan jorden, men kan också ge nya perspektiv på globala fenomen som berör också mig.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i svensk eller brittisk humor. Och då det kommer till finlandssvensk komik har jag inte haft tillgång till mycket annat än revyer och typ Triio Peeråsetsi och älskade Håkan Granlund. Ja, och KAJ, förstås!
Någon kanske ropar: Men Radio Pleppo då!? Nå, det passade aldrig mig, då. Men nu följer jag gärna med Ted och Kaj i deras olika nya kostymer.
Men jag har ändå saknat något med ståuppkänslan och djupet, något som tar dialekthumor, de lokala pinsamheterna och igenkänningen till ett bredare perspektiv, med mer djup. Utan att man kanske ens märker det först. Sånt har jag nu hittat i Alfred Backas Tjikälbein, men också i den komik han bjudit på via YouTube och det fantastiska content som han delar via Instagram!
I serietidningarna får man träffa Tjikälbein förstås, Pikkagobbin och Ejjiföretagarin med flera. Det är Corona, vaccinmotståndare och byråkratins förskräcklighet. Men det finns också Tjängserie och en hop med ”annonser” som jag gillade skarpt. Och det är skönt fritt från pekpinnar. Man behöver inte tycka att Tjikälbein är vänster eller höger. Det är lagom öppet åt alla håll tycker jag.
Jag rekommenderar att man köper Tjikälbein, stöder en viktig kulturarbetarkugge, och verkligen uppskattar hantverket. Och så hoppas jag det kommer mer nyskapande komik, också på dialekt, som får ta sig an nya format, bredare perspektiv och ett nytt djup. För här bereder Alfred Backa väg och jag hoppas se mycket fler österbottniska komiker som inte faller i peeråsetsi utan tänker i nya banor!
Kolla också in Finlands nästmesta språk – en språkpodd Alfred Backa gjord för Folktinget och våra lokaltidningar!
Lämna ett svar