”Målar du djurtavlorna bara för pengar?”

Jag gillar verkligen inte att bli satt i en låda. Ingen av oss människor passar särskilt bra i lådor. Och om man då tar en konstnär – väldigt sällan ser man en konstnär som gjort exakt samma sak i alla år. Man utvecklas, förändras, intressen byter riktning, och nya mönster tar vid. Och väldigt ofta krossas mönstren också, ibland snabbt, ibland efter åratal av samma sak om och om igen.

Jag har tidigare målat väldigt mycket intima saker, allt från vaginor till kvinnokroppar till människomöten. Det betyder inte att jag fastnat, eller att ”hitta sin grej” måste betyda att man bara har en grej man hittat, eller får hitta. Jag målar gärna människokroppar och porträtt fortfarande. Men mina barnsliga djur, och nu mina inte-så-barnsliga ugglor – de har kommit till mig från någon inre plats, där det fanns saker jag inte visste om mig själv. Och tekniskt sett talanger jag inte visste jag hade.

Då gör det lite ont då en vän lite förvånat tittar sig omkring här, studerar mina djurtavlor och frågar ”Målar du de här bara för pengarna?”.

Nej, verkligen inte. Då den första djurtavlan föddes blev jag chockad över mottagandet. Och jag har chockat kunnat glädjas varje gång en av mina tavlor eller tryck blivit sålda, eller jag fått en personlig beställning på mina djur. Ja, de här nya tavlorna har gett mig mer inkomst från konsten än någonsin tidigare. Men jag hade nog aldrig ens kommit på att börja måla sådant baserat på någon behov av inkomst, detta kom så långt inifrån att också jag stod och gapade. Men jag välkomnade det nya, jag accepterade att ytterligare en låda är alldeles sprucken av min kreativitets storhet och vilja att uttrycka sig – att den faller i bitar. Eller snarare exploderade, framför mig, eller inom mig.

Och nu då dessa ugglor, och korpar och mer realistiska djur kommit till mig så gör jag det inte heller för pengar (inte har de ens varit lika populära, ännu, som de barnsliga djuren) och inte gör jag det för att krossa de barnsliga djurens låda. Det är bara jag som sakta, sakta känner och omfamnar min inre potential, och min själ som vill sprudla ut i allt jag målar. Ja, jag har ”hittat min grej” – och det är väl att hitta en massa grejer. Allt sådant som gömmer sig inom mig.

Idag loppisfyndade jag en kimono som ska bli min målarrock, och en mugg i den underbaraste mörkturkosa färgen någonsin. Jag kunde nog tänka mig att ha ett sovrum som går i den här färgen. Och medans jag målar vidare drömmer och planerar jag spännande saker som plötsligt smugit sig på mig. Får se vart detta leder 😉 *hemlighetsfull*

PS. Den stora ”Dragonflight”-tavlan kostar 400€ och vill hitta hem till någon!