Jag tänker mig det lite som ”vattenlevande organism” eller ”gräsätande antilop” eller något sådant. En konstig varelse, ett däggdjur rentav, som är svårdefinierbar på annat sätt. Det känns ju minsann som att författare oftast INTE lever på försäljning av sina böcker, utan diverse arbetsstipendier. Om de har tur.
Jag har ett litet stipendium nu som gör att jag kan skriva i ett par månader. Det låter ju underbart – och visst, det är lite av en dröm som kommer i uppfyllelse! Bara den där friheten att få skriva, och att inte leva på Fpa. Men verkligheten är inte rosenskimrande. Efter att hyran och en hel hop försäkringsräkningar är betalade så har jag bara någon hundring kvar. Jag har ingen aning om vad man äter då man är ”stipendieförsörjd författare”. Men just nu kan jag inte låta oron gnaga i maggropen – jag måste skriva ett par böcker på ett par månader. Vad i helvete har jag gett mig in på?
Nåväl. Igår fick jag ta del av då ett par av mina bästa vänner spelade några av de bästa låtarna jag vet på en av de bästa platserna i Jakobstad. Jag fick dansa, jag fick uppskatta och bli uppskattad. Och jag känner mig rätt så full av liv i en rätt så trött kropp. Jag har redan skrivit över tusen ord på boken om tiny house-bygget, och jag har druckit två koppar kaffe. Jag myser omkring i mina Caaria-kläder och tror att det här på något sätt är precis det liv jag önskat mig så nu får jag helt enkelt bita i det sura, skorvbesudlade äpplet och NJUTA. Hej, jag har skratt i rösten, jag är inte otacksam. Tvärtom. Jag är tacksam!
Närmaste dagarna kommer jag nog ändå att försöka hålla liv i bloggen med annat än författarskap. Jag ska dela med mig av söta foton från en 1-års-fotografering, kanske fortsätta på Den Naturliga Garderoben genom att sälja bort ett par plagg jag inte använder, och fortsätta tuta i er att ni ska besöka min Konstauktion på Facebook så jag får hållit igång affärerna och maten på bordet under mina skrivarmånader!
Lämna ett svar