Idag kanske man kunde kalla mig ”radiokändis”. Nej, nu skojar jag. Men här är artikeln om kroppspositivitet på X3M. Jag tyckte den blev fin och ganska ingående (i jämförelse med radiosnutten som var mycket kortare).
Men jag fick ju igen se mina titlar i tryck, så att säga. Jag kallas där ”konstnär, författare och fotograf”. Och det fick mig att igen tänka på det där med titlar. Vi pratade också om det på gårdagens mysiga författarverkstad, där jag trivdes och fick känna av ett sammanhang med andra skrivande människor.
Speciellt då man jobbar inom konsten, kanske inom flera olika konstformer, då är det lite jobbigt om någon frågar ”Vad sysslar du med då?”. Det känns som att de söker en titel, ett fack att sätta in en i. Och det är inte alldeles lätt alltid att svara på en sådan fråga.
Jag kallade mig i många år enbart ”konstnär”, och det kändes bra. Men ganska löst, och folk kanske lika gärna (felaktigt) läste in ”soffliggare” i den titeln. Efter att min andra bok Glimtar av närvaro kom ut började jag använda titeln ”författare” också. Både författare och konstnär trivs jag med och de orden inspirerar mig. Det är ord jag vill vara, och är. Men ganska ofta är jag ju också ”fotograf”, ”grafisk designer”, ”webbdesigner” osv. Vilket ju är sant, jag arbetar ju med de sakerna. Men av någon anledning är de svårare att säga. I mitt huvud kräver de mer utbildning och examen känns det som. Oavsett om man faktiskt har kompetens ändå, eller inte. Så då Fpa och andra officiella instanser frågar så använder jag mig alltid av titeln jag fick med min examen – ”Medianom”. Ingen vet vad det är ändå 🙂 ”Ja baa jobbar me meeedia”. Typ.
”Egenföretagare” tycker jag också om – men det säger ju inte vad jag gör – det bara visar att jag faktiskt gör något. Om ni förstår hur jag menar.
Men kanske jag borde ha blivit skådespelerska då jag tycker så mycket om att iklä mig roller. Eller egentligen inte påhittade roller, men jag gillar att framhäva olika sidor av mitt mångfascetterade jag. Till exempel genom klädseln. Det är inte för andras skull egentligen – det är för min egen skull, eftersom det inspirerar mig. Om jag klär mig på ett sätt som känns ”författar-aktigt” i mina ögon (men förstås bekvämt och i min egen stil!) så blir jag inspirerad att gå in i den rollen. Att faktiskt få något skrivet, eller att få tummen ur och gå och träffa andra författare. Och om jag klär mig mer affärsmässigt, eller hur man ska säga, så då är jag mer beredd på att gå till banken eller liknande, och känner också att jag blir bemött på ett sådant sätt som reflekterar den jag är i den stunden.
Kanske är det därför jag sällan numera klär mig väldigt ”hippie-aktigt”. Jag älskar fortfarande färgglada kläder i hippie-anda – men den ”titeln” passar mig inte lika bra längre. Det känns som att andra läser in fel saker i mig. ”Bohem” låter ju lite vuxnare i så fall 😀
Men här är två nya loppisfyndade looks som faktiskt tangerar mitt titel-tänk. Den första känns som mysig författare, som kanske ändå orkar vara social, kanske sitta på café och skriva (ifall hon ägde en laptop). Jag har faktiskt letat efter en lång stickad klänning i två vintrar, men vägrat köpa någon ny, dyr och full med syntetmaterial. Så då denna senapsbruna skapelse i helbombull kom emot för 3€ var jag tvungen att haka på.
Och på tal om senap. Här är en fotograf-look. Kanske. Det här är ju helt subjektivt i mitt huvud. En plommonfärgad manchesterkjol med hög midja för samma 3€, och en lång (ja, den går nästan till knäna) randig skjorta från äckligaste massproduktionsklädföretaget (men fyndad på loppis förstås!).
Men senapen är såklart kameraväskan! Jag har haft det trååångt i min kameraväska i flera år, knappt ryms extraobjektivet dit, och absolut inte nycklar, telefon etc som man kan vilja ha med på fältet (så jag har tvingats ha två väskor). Den här splitternya men loppisfyndade Samsonite-väskan är väl kanske egentligen en beautybox av något slag, men den är perfekt för ändamålet. Tack, 5€. Kanske bästa fyndet för firman, förutom 150-euros-stativet jag köpte för 30€.
Lämna ett svar