Torka i blogosfären då jag legat i förkylning flera dagar. Trodde jag höll på att bli galen. Ville editera diktsamlingen, eller åtminstone läsa. Orkade ingenting. Men nu lossnar slemmet sakta från mina lungor och huvudet känns lite lättare.
Jag läser depressiva dikter av Bukowski. Minns att jag tyckte om dem för tio år sedan, men nu har jag svårt att relatera. Men ”läs, läs!” säger alla som tror sig veta något om hur man blir bättre på att skriva. Så jag läser Bukowski, aningen besviken. Och jag läser Peter Sandströms senaste, Mamma november, och får igen skratta och fascineras. Jag tänker att jag nog kan vara bekväm med dialekt i mina böcker, eftersom han är det i sina.
Jag tänkte blogga om min kärlek till teak, möbler och inredningsdetaljer, och min övergående kärlek för den också. Jag tänkte skriva att jag säljer mitt teak-skrivbord om någon är intresserad. Men det orkar jag inte nu. Nu då huvudet känns lite lättare måste jag ta itu med dikterna. Skriva den där svåraste dikten om mamma, den som väntat längst. Sedan rätta några stavfel och småningom börja känna mig klar. Kanske stolt, men åtminstone nöjd. Snart ska sorgen få vingar.
Lämna ett svar