Efter beslutet att stänga Påras skola och hur jag förhåller mig till det så började jag och min terapeut prata om hur min skolgång sett ut.
Och jag insåg att fast jag ofta förut berättade om min barndom och skolgång som ”jag var mobbad” så var det inte det som stack ut längre. Jag har kunnat röra mig förbi känslan av att vara mobbad av jämnåriga. Det är relativt lätt nu att förlåta dem som inte förstod bättre.
Men hårt sitter de ännu inuti de saker som lärarna, auktoritetspersonerna, sade och gjorde. Framförallt den gången då läraren lämnade mig på isen. Det inlägget fick över 12 000 läsare (det var då på min gamla bloggportal, så jag har inte koll på totala läsarantalet nu). Det är mitt mest lästa inlägg, och kanske mitt viktigaste. På andra plats kommer väl inlägget om då mamma dog, vilket är förståeligt, och också viktigt.
Jag har egentligen inte så många läsare på min blogg just nu, men de viktiga inläggen verkar alltid spridas och hitta hem. Till de som känner igen sig, till de som behöver lära sig något. Det är jag tacksam för. Att denna blogg finns och att jag har ork och lust att berätta om mitt liv. För jag tror öppenhet hjälper.
Men tillbaka till läraren som övergav mig. Jag tror att en del av mitt illamående genom låg- och högstadium, och yrkesskola, hade rötterna i just den där händelsen, och andra liknande händelser. Jag och min kropp var verkligen inte värt nåt. Skulle jag göra något för världen så skulle det vara med mitt huvud, inte med min kropp. Den skulle gömmas undan, oavsett hur stor den blev.
Jag har hört om andra som fick höra att de inte kan sjunga solo t.ex., att rösten inte är tillräckligt fin, och att det tagit dem ända upp i vuxen ålder innan de ens vågade ta sånglektioner. Och först då kunde den uppenbara sångerskan födas. Men nästan 20 år ”för sent”, för att någon vuxen sagt att rösten inte var bra. Att den personen inte var bra.
Och jag tänker att visst, detta kan hända i en småskola också. Om läraren är dålig, så kan det gå såhär för elever i småskolor också. Men jag tänker att det inte är lika troligt. Jag tänker att om en av tio elever saknas, så märks det. Men redan en av tjugo, den är så lätt att glömma bort. Inte sätta vikt vid. Inte sätta vikt vid på grund av vikten, till exempel.
Så jag önskar alla barn i den här kommunen och överallt i världen att de ska få ha en trygg och fin skolgång. Att lärarna ska se dem och få dem att känna sig värdefulla. Inte bara för huvudet, om kroppen är svag. Inte bara för kroppen, om huvudet är svagt. Nej, helheten.
Se oss.
Josefin
Både jag och min kompis pratar ännu om den gången vi var och skidade på femman eller sexan och den lärare som skulle skida sist skidade förbi oss. Så dumt! Som tur var så var vi ju två, vilket gjorde saken lite mer hanterbar, men hur man tänker när man lämnar två elvaåringar ensamma i skogen förstår jag inte. Var ju inte så att vi direkt ökade farten efter att ha blivit omskidade inte… Om man inte har tålamod till att skida sist så ska man väl inte ta på sig den uppgiften, för såna här händelser glömmer man inte i första taget.
Soulmama
Jo, jag minns du berättade om den gången. Det är alldeles fruktansvärt. Vilken tur ni hade varandra! <3