Kvinnodagen till ära går jag in i väggen igen. Jag vet inte hur jag ska skriva det här inlägget utan att låta så hopplöst deprimerad som jag är. Jag ser starka kvinnodagsinlägg om att det var ”självklart att bli företagare” – så peppande och feministiskt. Jag ser kvinnodagsinlägg om andra som lider av PMDS och lever på halvtid – men ändå orkar och kan. Hur ska jag få förmedlat det som händer med mig just nu – då jag inte passar in och inte duger?
Jag hade en tung terapisession igår, och nu har jag haft hemsk huvudvärk hela natten, och fortfarande. Antagligen för att jag är helt slut och utbränd igen. Och det som snurrar i det onda huvudet är att jag borde klara av att söka och få jobb. För att arbeta och skapa och nojja och göra mitt allra bästa mer än 80h i veckan inte räcker. Jag är inte tillräckligt bra, eller så är inte systemet gjort för just mig. Jag hade inte turen, eller skickligheten, att vara konstnär, författare och grafisk designer på heltid. Som jag ser att vissa andra klarar av. De har kunder och följare och inkomster som gör att de kan köpa hus. Drömhus. Och jag arbetar mer än heltid, går fullständigt sönder på grund av det, och ändå räcker det knappt till att lyfta några hundra euro varje månad.
Man kan väl inte leva på hoppet om stipendium eller Lottovinst. Så vad ska jag leva på då? Jag klarar inte av ett heltidsarbete nån annanstans (klarar ju inte av det i egna företaget heller), och jag förstår inte ens vad jag ska söka för jobb. Jag gör ju redan det jag är bäst på. Men mitt bästa duger inte. Jag räcker inte till.
I åratal försökte jag säga att jag inte klarar av att arbeta heltid pga PMDS, utbrändhet, sköldkörtelproblem, fibromyalgi. Men det hjälpte inte att säga det i flera år. Systemet understöder inte att jag bara arbetar det jag klarar av. Så då värsta sorgen efter mamma släppt försökte jag bita ihop. De senaste månaderna har jag arbetat mer än heltid och gjort precis allt vad jag kunnat för att komma ikapp med resten av världen. Det hjälpte ju inte att försvara att jag inte klarar av heltidsarbete – så jag försökte duga enligt standarden. Men det hjälpte inte heller. Pengarna räcker inte till och jag är fullständigt sönder igen. Jag orkar inte.
Så vad ska jag göra? Ett alternativ är att söka jobb, om det nu finns nåt jobb jag kan, där de vill ha mig. Och om jag då inte klarar av det så hamnar jag igen in i system hos läkare som kan sätta det svart på vitt. För som företagare får jag inga papper där det står att jag inte klarar av heltid. Jag måste tydligen utsätta mig för något annat arbete för att någon ska tror på mig.
Men just nu orkar jag ingenting. Just idag känns det orättvist och fel, allting. Jag vet inte om jag kan skylla på att jag är kvinna… Men visst tänker jag att om en man inte klarat av att jobba heltid två veckor i månaden, men ändå försökte allt vad han kunde – då hade han fått klappar på axeln och pengar på kontot… Men det är bara idag jag tänker så.
Om inte mitt bästa duger så då gör jag ingenting. I alla fall idag.
PS. Bilderna är från en peppigare morgon. Då jag ännu trodde att den dagens arbete skulle leda till något. Något att andas ut i.
E
Jag har inget svar på vad du ska göra för att få ordning på situationen, men instinktivt tänker jag att du borde ha ett bokförlag i ryggen/någon som marknadsför din konst . Du är duktig, kreativ, men för att kreativiteten riktigt ska blomma behövs någon som håller i trådarna och marknadsför dig. Det blir för mycket för dig att dra hela lasset ensam. Ingen människa orkar med det och när du blir allt för trött lider dessutom kreativiteten. En ekonomi som ständigt sinar göder dessutom utmattningen ännu ytterligare.
För att nå ut i världen borde du kanske ge ut på ett förlag så att du själv kan koncentrera dig på skrivandet . Jag gillade mycket din senaste bok och jag gillar din konst och jag har svårt att tro att ett förlag inte skulle vilja ge ut det du skriver. Tvivla därför inte på din förmåga. Du kan! Av det jag sett och läst är jag övertygad om det.
Kanske ett vanligt deltidsarbete trots allt kunde vara något? Givetvis ett sådant jobb som du klarar av och som inte tar alla dina krafter. Det finns sådana jobb vill jag tro. För ett år tillbaka gjorde jag själv en radikal förändring i mitt liv. Det var jobbigt, men nu ett år senare börjar jag se resultatet av det och det är en otrolig känsla att känna inspirationen, som försvann, bubbla i mig igen. Så kunde lilla jag, kan du!
Som jag skrev i början så har jag inget svar, bara en massa tankar och funderingar. Sköt om dig!
Soulmama
Tack för din kommentar <3
Då första boken inte fick intresse från förlag så hoppade jag direkt till egen utgivning, och gjorde så med uppföljaren också, för inget förlag ger ut en uppföljare... Tänkte jag iaf. Och diktsamlingen kändes för... akut? Den var en del av mitt sorgearbete, så den behövde få komma ut som den var. Jag har knappt marknadsfört alls, så även om det hade varit roligt med förlag, så har det inte direkt stressat att ge ut själv. Antagligen tvärtom. Men med romanen jag skriver nu ska jag nog söka förlag. Men man blir ju inte rik även om man skulle få kontrakt, så det är ju ingen magisk lösning på problematiken. Och att skriva böcker kan ta långt mer än ett år per bok, så problemet med konst och litteratur är den uppskjutna, och enbart eventuella, betalningen. Visst är det en stress det där att inte veta att man får betalt då man gjort arbetet, utan det kan dröja eller inte komma alls. Jag har dock på gång ett litet samarbete där någon annan skulle marknadsföra och sälja någon poster osv. Det kan ju leda vidare till lite småpengar.
Just nu har jag inte hittat något deltidsarbete jag skulle klara av. Och många tipsar om det - men sällan får jag konkreta tips på något som faktiskt skulle funka 😛 Så tanken är god - men det finns inte mycket jobb inom det jag kan...
Det känns faktiskt som att jag inte hittar en väg ut, förutom sjukledigt igen, eller Lottovinst, eller att jag skulle få ett av de många stipendier jag sökt. Det finns liksom inget lätt svar då man lever på halvtid och halvork.
Tina
Dina bilder är ju underbara! Når du ut med dem så att köpare i vida världen hittar dem? Visst har du ork att kämpa tills det ljusnar! För det gör det på ett eller annat sätt! Kram!
bohemianmaggie
Ucsh så tråkigt att läsa 🙁 Hoppas verkligen och innerligt att allting ännu ordnar sig på nåt vis! Du verkar ha så mycket att ge. Kram och goda, ljusa tankar åt ditt håll!
Soulmama
Tack <3