Jag ska försöka att inte just idag, igen, skriva om hur dåligt jag mår. Hur jag inte orkat söka sjukledigt, men inte heller orkat försöka jobba enligt de krav jag borde fylla… Men inlägget tangerar fortfarande tröttheten. Det handlar om intryck, och att låta hemmet ge de intryck man klarar av.
Jag älskar det mesta som är färgglatt retro. Mitt hem har varit fullt av glada muggar, dukar, kuddar. Men min högkänslighet, utbrändhet och depression har fått nog. Till viss del i alla fall. Jag minimerar nu mina intryck, för att göra varandet lite lättare. Beskedligare, på något sätt.
Jag gör det genom att sakta förenkla min inredning bland annat. Och mina väggar är ju proppfulla med färgglad konst, så att minimera intrycken utöver det gör faktiskt inte så stor skillnad. Men jag försöker. Kanske inte konstigt att jag faktiskt vill få sålt mina djurtavlor, så att mina egna väggar kunde fyllas med något nytt. Något… beskedligare. (Heh, mina djur är nog jäääättebeskedliga, men de är färgstarka!).
Jag har tidigare skrivit om keramik som ett hantverk jag förälskat mig i så det smäller om det. Nu är det specifikt det lite grövre stengodset som får mitt hjärta att banka.
Hursomhelst önskar jag att jag hade råd att understöda de fina hantverkare som än idag drejar muggar och skålar för brinnkära livet. Men keramik är jättedyrt – och jag förstår det! Varje euro är hårt förtjänad genom drejande, brännande, glaserande och allt det där.
Men jag får för det mesta nöja mig med loppis. Och vilken tur att jag älskar loppis! Jag har sålt bort en hel del retrostuff, och istället har beskedligare toner börjat pryda mina hyllor. Faktiskt konstigt mycket keramik från 80- och 90-talet. Sånt som varit inte bara tantigt, utan rentav fult, hur länge som helst. Men nu ser jag inte dessa pyttsor som 90-tals keramik som funnits i var och vartannat hem – utan jag ser hur de försökt imitera den riktigt gammaldags keramiken! Det är liksom redigt. Jag tänker på vikingar och forntida måltider vid öppen spis.
De prickiga stengodskopparna skrev jag om i ett tidigare inlägg, från Iso-Pahkala. Dricksglasen (heter det ”glas” då de inte är av glas?) står det Högbacka – Sibbo under, kannan är Jussis Keramik på Åland, äggkopparna är Bjarmia i Kuusamo. Och de vackra skålarna är från CeramicStore – de enda ”nya” i gänget.
Tekannan är japansk, men jag använder inte direkt tekannor (och jag har blivit rädd för att vissa gamla, färgglada grejer ska innehålla bly!) – så denna fylldes med tulpaner och de första videkissorna som dykt upp på min gård. Passande – då kannan är målad med videkissar 🙂
I köket är allt också lugnare nu. Allt mer övergår jag till glas- och keramikburkar för varorna. Honungsburken har jag dolt i en vacker keramikskål, och minimerade på så sätt intrycket av ytterligare en skrikig burk i hyllan.
På arbetsbänken fick lökarna också nytt hem. Innan då jag hade en lökburk började de bara växa där och jag kom aldrig ihåg dem. Men på detta vackra stengodsfat (märkt ”Jakobstad”) blev de ett vackert stilleben.
DISCLAIMER: Nej. Jag hade inte min kärlek här att dela den vackra dukningen med. Jag har bidragit till den falska lyckan som sprids på Internet 😀 Men jag älskar estetik och det var roligt att plocka fram, och själv njuta av två ägg, och två koppar kaffe och två skålar yoghurt. Ingen skada skedd – och nu är dukningen inför påsk planerad!
Lämna ett svar