Ja, jag firar tio år som företagare! Och i Del 1 hittar ni mer kalasstämning, medan detta inlägg är mer om den mörkare verklighet jag upplevt som egenföretagare. Båda inläggen har sitt värde.
Ett liv som aldrig riktigt tog fart
Alldeles parallellt med att de tio åren som företagare varit fantastiska och kreativa så har de också varit otroligt tunga. Jag vill inte enbart skriva en tio-års-historik med guldballonger och glitterspray. Jag vill också visa den andra sidan – som ofrånkomligt är en del av min verklighet. Men jag valde att dela på inläggen för att inte svärta det underbara med det skitiga och helvetiska.
Samtidigt som jag fick min yrkeshögskoleexamen inom TV- och filmproduktion så slutade också mitt deltidsår på Lappfjärds folkhögskola. Och med ett skivbolag på gång, diverse musikprojekt och kreativa drömmar så hoppades jag ju på att livet verkligen skulle börja sommaren 2009.
Men efter flera somrar på Österbottningen/Österbottens Tidning stod jag utan sommarjobb för första gången som vuxen. Jag blev för första gången arbetssökande och tvingades dessutom bekanta mig med utkomststöd.
Då ännu trodde jag det var något för soffliggare eller alkisar eller så. Jag trodde inte att vanliga, duktiga människor någonsin skulle behöva utkomststöd. Jag fick snabbt ändra min uppfattning. Och jag förstod varför jag nog gladeligen betalat skatt för mina somrar som, i mina ögon välbetald, sommarfågel på tidningen. Det finns de som faller emellan springorna i samhället, oavsett hur hårt de försöker att inte göra det. Och det är de vi fångar upp med skattepengarna. Ibland funkar det. Ibland inte. Men jag blev snabbt tacksam över att utkomststödet fanns.
Eftersom jag redan då var allt annat än på topp i min kropp (hehe) och dessutom led av odiagnosticerad PMDS, och depression, och antagligen också både sköldkörtelproblem och fibromyalgi, så ville jag inte söka vilket städjobb som helst. Jag har alltid haft ett enormt duktighetssyndrom, och jag var nog rädd för att ta emot ett jobb som jag kanske inte skulle klara av. Och eftersom arbetskraftsbyrån inte hade något inom media (som passade min utbildning) att erbjuda så var jag arbetslös. Men jag började ju bygga på företaget istället, det var ju det jag ville göra.
Klassad som heltidsföretagare
Jag måste säga att jag inte minns exakt i vilken ordning allt hände på företaget respektive i byråkratikriget. Men i något skede påstod arbetskraftsbyrån att mitt företag var en heltidssyssla eftersom jag ägde precis hälften av företaget. Så vi tvingades lura systemet lite, jag var ju verkligen inte heltidssysselsatt och jag vet inte om jag lyft en enda peng från företaget då. Men min syster kom med på 2% vilket betydde att jag då ägde 49%. Skrattretande, jag vet.
Det gick en tid. Men plötsligt kom ett arbetserbjudande. Att arbeta för ett ishockeylag. Det lät lika konstigt i mina öron som det säkert gör i era nu. Jag funderade nyligen på hur mitt liv sett ut om jag tagit det jobbet. Kanske hade jag klarat det, kommit in i arbetslivet, fått en lön, fått en helt annorlunda arbetslivserfarenhet. Men det kan jag inte veta, och då valde jag det som kändes rätt inuti. Nämligen att tacka nej. Mest för att det konkurrerade med de tjänster jag börjat utföra på företaget, nämligen marknadsföring och sånt.
Detta godkände inte arbetskraftsbyrån utan de klassificerade mig som heltidsföretagare. Utan att jag lyft en enda fullständig lön. Utan att jag på något sätt kunde fylla mina dagar till 100%. Inte ett enda arbete fick jag alltså tacka nej till, för att jag hellre ville ha ett arbete som inte konkurrerade med det företag jag försökte bygga upp. Så där stod jag då, som heltidsföretagare utan varken lön eller stadigvarande kunder.
Jag minns inte om detta var 2010 eller 2011. Nångång där. Igen blev utkomststödet ett faktum och ett helvetes krig för att förklara varför jag då ville satsa på företaget då de engång klassat mig som heltidsföretagare. Vi var tre i företaget, på deltid, och att jag skulle tvingas ”säga upp mig” pga byråkratin och för att bli arbetssökande igen kändes absolut fel.
Så jag försökte satsa helhjärtat.
Bli inte sjuk som företagare
Men psyket och fysiken var på nedåtgående. Något jag ignorerade i flera år pga duktighet och envishet. Sommaren 2013 gick jag in i väggen. Jag är glad att mammorna fanns, tack vare deras erfarenhet visste de vad som hände med mig trots att jag inte kunde förstå det själv.
Mamma kände mig utan och innan, så mycket jag nu tillät henne dessa kaotiska år som ledde upp till utmattningen, och hon såg nog hur byråkratin och oron ätit upp mig samtidigt som min kreativa låga försökt göra allt för att ta mig vidare.
Den sommaren minns jag nästan inget av. Jag kunde knappt sova, äta eller sköta hemmet. Jag vet att det blev diverse blodprov och sjukskrivningar. Underfunktion i sköldkörteln blev konstaterad. Samt att min D-vitaminnivå var i botten. Psyket blev det inte gjort något åt, jag ville vila och reda ut den biten själv. Observera gärna hur glad och fin jag ser ut på bilden. Sådan är utmattningen. Den syns inte alltid utanpå. Jag minns nästan inget av den där födelsedagen, och jag mådde otroligt dåligt.
Sedan den sommaren har jag varit sjukskriven från och till. Jag har utökat min förståelse för mig själv genom diagnoser som PMDS och fibromyalgi. Ibland har jag jobbat fast jag borde varit sjukskriven för att det är så svårt att få motiverad sjukskrivning på grund av utmattning eller de andra diagnoserna – och som egenföretagare. Och naturligtvis för att jag så gärna ville att mitt företag skulle utvecklas, att jag skulle börja tjäna pengar, och faktiskt leva på min konst. Jag ÄLSKAR ju mitt arbete – och det känns som det enda jag är bra på.
De senaste perioderna jag gått från sjukskrivning till heltidsföretagande har Fpa satt krav på minst 500 euro i månaden. Alltså att min egen inkomst från företaget måste vara just det per månad, annars räknar de företaget som olönsamt. Och jag har kommit upp i den summan några gånger och sedan rasat igen. För att jag tydligen inte orkar. TYDLIGEN. Senast i mars, innan sjukskrivningen i april, arbetade jag kring 80h/vecka. Inte konstigt att jag gick i väggen – men konstigt att folk tror att jag är LAT.
Att mamma dog (2017) påverkade ju hela min världsbild. Och jag går i terapi nu, men vi har knappt nuddat vid sorgebearbetningen – på grund av att min stressnivå och min oro och mitt psykiska illamående snurrat mest akut kring just oron över pengar, över min identitet som kreatör, mina krig med byråkratin – mitt idoga hävdande av mitt värde som människa. Och hur dåligt jag mått fysiskt.
Jag ska äntligen, efter alla år av försök hit och dit med att klara allt själv, på arbetsförmågeutvärdering i augusti. Det gäller mest fibron, så antagligen måste jag också till psykolog eftersom mina problem inte är så specifikt fysiska. Jag drömmer faktiskt om rehabiliteringsstöd. Ett papper där det står procenten jag klarar av att arbeta. Att jag ska få sluta försöka arbeta 100% då min kropp och mitt huvud verkligen inte verkar vara gjort för det (just nu iaf).
Hade jag inte varit egenföretagare hade jag redan för länge sen fått den här utvärderingen antagligen. Det hade varit lättare att mäta min förmåga om jag haft ett vanligare arbete. Men här är jag nu.
Jag har skrivit om detta förut; sedan jag blev sjukskriven i april nu senast, så är det räknat på en hand de dagar jag INTE suttit i telefon med Fpa eller sjukvården (för att ingen betalar för min fysioterapi, så jag får ingen vård just nu!) eller socialen. Eller som jag inte fyllt i ansökningar, läst paragrafer och skickat in rättelser för att Fpa fuckat upp. Eller bara oroat mig för att Fpa dragit av 500 euro jag aldrig sett och som skulle betalat för försäkringar och sånt som utkomststödet inte täcker. 500 euro är en månadslön för mig, och att den summan dragits av har förvärrat mitt mående något enormt på grund av oron. Jag är mycket sjukare nu än då jag sjukskrev mig.
Jag har ännu inte fått påbörja min läkning. Det finns knappt tid till det. Mestadels är jag upp i varv och faktum är att det tar månader, och som min terapeut säger, ibland ända tills man får rehabiliteringsstöd eller förtidspension, innan man faktiskt kan komma tillbaka till en grundfunktion och ett okej mående. Man måste få stanna för att hinna ikapp, och det går inte då det inte finns en grundtrygghet i form av ekonomi, stabilitet och rehabilitering.
Så jag kan bara försöka andas lugnt. Hoppas och tro att jag får återvända till mitt företag, eller till något annat vettigt jobb, så fort som möjligt (oavsett hur länge det tar).
Starta inte eget företag – om du inte kan vara lönsam inom ett par månader
Så här är det; jag tror egenföretagande är framtiden. Att vi alla kommer att sälja våra egna kunskaper och talanger och leva på att vi är just vi. Individer som inget kan ersätta. Robotar och AI kommer att ta över fabriksjobben och liknande, och de jobb som finns kvar är de som bara vi individer kan erbjuda. Konst och andra kreativa och innovativa områden kommer att få allt större värde. Och omsorgen – för jag tror inte att robotar tar över hälso- eller sjukvården på länge.
Alltså tycker jag att alla i förlängningen borde VARA sitt eget företag. Och trots att Fpa och andra instanser och människor inte förstår varför jag inte avslutar företaget (”du kan ju måla och skriva ändå!”) så är det otroligt bra att ha ett företag då man vill fakturera för tjänster och produkter, och att styra upp privat ekonomi och företagsutgifter och -satsningar.
Och det spelar en stor roll för identiteten för en själv, och hur andra ser på en. Jag känner mig professionell då jag har ett eget företag, jag känner GLÄDJE i mitt jobb, och efter tio år som företagare skulle det vara en outhärdlig sorg om jag just nu skulle behöva säga upp den identiteten. Som att jag verkligen inte hade något att visa för dessa tio år. Nej, mitt företag är nu verkligen en del av mig. På gott och ont (och om det onda blir värre måste jag avsluta…).
Men det är underbart att styra sin egen tid enligt egen inspiration, ork och rytm. Det är underbart att vara kreativt fri och självständig. Jag vill vara egenföretagare. Jag vill vara konstnär och författare – jag är ju det redan – och jag vill att det ska vara absolut fullvärdigt!
Efter tio år som företagare känner jag mig ändå ibland otroligt ledsen (ja, ibland gråter jag ögonen ur mig). Just för att jag inte har något att visa upp annat än ett existerande företag. Inga pengar, inget eget hus eller en vettig bil, eller ens möjlighet att äta och leva så som jag önskar för min kropp och knopp. Jag har inte ens råd med fysioterapi och andra rehabiliteringar som kunde förbättra mitt mående.
Jag vet att jag gett ut tre böcker, sålt en massa tavlor, gett ut skivor och arbetat med många fina företag etc. JAG VET.
Men ändå har jag aldrig kunnat lyfta en enda fullständig lön (annat än något undantag då jag lyfte stipendium). Jag har inte kunnat bädda för min dröm – huset på landet. Jag lever fortfarande under existensminimum de flesta månader.
Fortfarande hävdar jag ”väl” att det är värt det. Att jag inte vill göra något annat. Bara jag skulle börja må bättre, och att det skulle vara tillräckligt att jag arbetar deltid, då skulle detta vara helt okej. Som en bit av drömmen.
Men så länge kriget pågår och jag ideligen måste känna att jag inte är tillräcklig som människa och inte förtjänar varken att göra det jag är bra på, eller endast så mycket som jag fysiskt klarar av, så nej, det känns inte värt det.
Så om du startar företag: gör det först på sidan om. Se till att du har inkomster som täcker utgifterna. Se för guds skull till att du är lönsam inom ett par månader. Helst ska du uppfinna nån produkt eller tjänst som ALLA behöver NU HETI GENAST så att du snabbt bara kan börja casha ut och inte fundera mera. Och bli aldrig sjuk (speciellt inte kroniskt sjuk), få aldrig plötsliga sorgebud, skaffa aldrig familj där barnen blir sjuka, och var alltid, alltid en sån som orkar 180% utan att gå i väggen.
Detta är inte särskilt peppande, jag vet. Det var det första inlägget till för. Detta är min verklighet. Och trots att jag vet att jag är en bra konstnär, en bra författare, en BRA TYP, och att jag förtjänar att vara den jag är och att det ska vara tillräckligt och gott nog – så vet jag också att så enkelt är det inte.
PS. Kan tillägga att jag lyssnat på lite Eckhart Tolle och försöker att inte tänka, utan känna närvaro, och uppleva att i stunden finns inga problem.
Lämna ett svar