Jag tycker inte om att jag skyller så mycket på min utmattning och diverse annat. Men vad kan jag annat? Det är verkligen en av de viktigaste delarna av min terapi att hitta vem jag är då man plockar bort sjukandet. Vem var jag innan, och hur hade jag förändrats oavsett sjukandet? Kanske, antagligen, är jag precis sån jag ska vara – just nu.
Men jag är inte spontan. Jag är rädd. För att bli för trött. För att skada mig. För att inte hitta wc. För att få för ont. Men jag är också rädd för att missa. Sommaren. Upplevelserna. Livet.
Idag efter diverse ärenden i stan var det tänkt att jag bara skulle åka hem, så jag orkar iväg igen imorgon på morgonen (håll tummarna för bilen på verkstan!!!). Men jag är så glad och tacksam att det kom ett förslag att fara ut och vandra lite – och att det blev en trevlig några-kilometers-rundi mellan Storsand och Lillsand i Fäboda. Och jag är stolt att jag hakade på trots att jag var så inställd på att åka hem.
Jag menar – jag fick ut ALLT nödvändigt av den lilla utflykten. Allt det där härliga som gör mig friskare. Kärlek. Gott sällskap. Naturen. Korpar! Vackra träd. Hav. Klippor. Jumppa (så mycket trevligare än att tvinga in ett sent jumppapass då jag kommit mig hem). Närturism. Friskluft. Svett, leenden, upplevelser.
Kroppen och själen tackar för att jag vågade vara lite spontan idag trots allt. Andra kanske inte ser det som nån stor grej. Men det är. Tro mig nu bara. Det ÄR.
Lämna ett svar