Ja, alltså, jag hoppas Ellen själv förstår hur jävla bra titeln på hennes andra bok är. Det blir ju liksom skoj hur man än skriver bloggtitlar om den.
Jag tänkte inte recensera boken destomer, för jag insåg då jag läst den att det jag föll mest för kan jag inte berätta utan att förstöra allt för framtida läsare. Men jag tycker mycket om den! Den gick in i mig och var stundvis svår att våga ta till sig, för mig personligen, för det fanns mycket i den som var så… sant.
Faktum är att jag kanske inte hade plockat upp boken om jag inte känt Ellen. Jag flirtar med litteraturen igen, söker efter vad som är ”jag”, vad jag vill läsa, hur det ser ut osv. Och jag är lite vilse. Nu menar jag inte att pärmen är frånstötande på nåt sätt – den är skitsnygg! – men jag vet bara inte om jag fattat att detta är en bok som kunde gå rätt in i mig baserat på baksidestexten och min förvirrade litteraturkärlek just nu. Så – vilken tur att jag känner Ellen och därför köpte boken!
Den är verkligen jättefin! Man kunde ju säga att jag är lite jävig eftersom jag känner Ellen, och har lärt känna hennes skrivande och hennes syn på ord och litteratur och sånt genom vår författarverkstad. Men jag råkar ju tänka såhär att man kan faktiskt recensera böcker och puffa för dem fast man känner författaren. Om man inte gillar boken kan man ju låta blir att säga det, och vara en schysst kompis. Men om man gillar boken tycker jag att man ska tas på allvar även om man är kompis med typen!
Så. Läs Klåda. Läst finlandssvensk, och framförallt österbottnisk, litteratur. Gör det. Vi gillar ert understöd, och sådär personligen tycker jag våra ord är ganska fantastiska. Så nära, liksom.
Lämna ett svar