…var att mamma hade varit hos oss många jular till.
Det här var definitivt den sorgligaste av jular. Men den var också full av kärlek.
Julafton tillbringades med familjen. Vi besökte mommo, och var till moffas grav. Och till mammas. Då vi kom till Brännkärr igen så fick Leena en massiv överraskning. Men den ska jag fota i dagsljus och visa en annan dag. Vi åt gott, och på kvällen kom kärleken också och firade med oss. Julklappar utbyttes och vi fick verkligen känna oss älskade och tillfreds trots allt.
Hemma i natten hade kärlekstomten smugit fler klappar under granen, åt både mig och Klöver-katt. Och julstrumpan var fylld. Jag är så tacksam.
Men en av de finaste gåvor som gavs mig på julafton var ett av mammas halsband. Leena delade ut smycken och andra ting åt oss alla fyra. Mammas parfym finns kvar och halsbandet blev ett av mina käraste ägodelar.
Igår var jag en sväng på rea med julklappspengar och skulle handla strumpor och långkalsonger. Men med mig kom också denna morgonrock i sammet. En julklapp till mig själv. En känsla av lyx i vintermörkret. Julröda tulpaner kom också hem med mig, för några andra julblommor har jag inte haft.
Jag har önskningar för nästa år, och arbetar på min affirmationslista. Den kommer att vara alldeles olik detta års, men kanske är önskningarna i grunden desamma. Det är kärlek, hälsa, trygghet, kreativitet, och en stark önskan om att ge ut diktsamling, och kunna leva på konsten. Men det kanske jag skriver mer om en annan dag. För jag ska aktivera bloggandet igen. Jag är så tacksam för ert intresse detta år och hoppas det fortsätter!
Anonym
Man saknar så extra mycket vid högtider och man vill ha sina kära hos sig hela tiden. alltid !
Och plötsligt när de hastigt försvinner då blir det så svårt att hitta ett nytt sätt hur man ska fungera
Ingenting blir som det varit men det kan bli hur bra som helst i alla fall. Halsbandet är underbart, likaså morgonrocken och tjejen i den 🙂 Stor kram från Ingrid