Loppisfyndade tält av linne och julsmyg

Jag skulle så gärna vilja säga till er vad som är på gång. Något stort. Men ni får vänta lite till. Och ni kommer säkert att få riktigt nog sen när allt är igång.

Och i väntan på alla hemligheter blev det en del självporträtt i mina loppisfyndade linnetält. Det kändes som längesen. Kroppen sjuk och svår att fånga. Att orka. Och ja, jag har haft problem med mina extra kilon nu. Jag är inte större och starkare än mina egna kroppskomplex. Inte alltid.

Men det är inte därför jag vill klä mig i linnetält. Lösa klänningar, tunikor, linnet och yllet överallt och i många lager. Det är för att jag älskar den estetiken men aldrig förr riktigt hade såna kläder. Och kanske för att jag tyckte att jag ville visa mina former – jag älskar ju de kvinnliga formerna. Men nu vill jag vara fri, lös, ledig. Kroppen omhuldad, men fri att röra sig innanför kläderna.

Rörelsen i tyglagren. Vackert så.

De två klänningarna som syns på bild är Gudrun Sjödén. Något jag aldrig skulle sätta fullprispengar på. Men från loppis (men med ny-lappar!) var de perfekta vinterklappen till mig själv. Som tröst för onda knän, utmattningen, och en gåva till den här kroppen jag vill älska så hårt jag bara kan!

Jag har också smygit in julen här. Det kommer att bli tröttsamt och stressig (men roligt!) för min utmattningskropp närmaste månaderna – så jag plockar fram så smått redan för att hemmet i alla fall ska kännas juligt då julen kommer.

Mässing. Keramikgran. Levande ljus. Några julklappar här och där. ”Julkvisten” på väggen med pappersstjärnor. Och så den fantastiska 70-talsplanschen jag fyndade för 50 cent och ramade in i en ram jag fyndat ny för 2€ för längesen.

Jag kommer inte att vara så mycket hemma denna kommande juletid, men trygghet, mys och hemkänsla är så viktigt för mig. Jag gör mitt bästa.