Jag har klagat med rädsla i rösten över de gråa hår som synts ett par år i utväxten efter hennafärgandet. Inte bara råttgrå hårfärg, utan faktiskt grått hår. Men jag har överdrivit min egen rädsla, det vet jag.
Nu är det dock färdigt med det. För nu är det sant – jag har grått hår. Jag har låtit utväxten växa mer än jag egentligen är bekväm med – för att jag inte hunnit färga, och för att nyfikenheten manat på.
Och det är sant nu. Det är inte råttfärgat där, det är grått. Jag vet inte om det är genetik eller kanske någon kombination av genetik och mina sköldkörtelproblem och utmattningssyndrom. Det är ju inte åldern i alla fall. Det är tidigt och det verkar vara permanent.
Jag försöker omfamna det. Det är svårt. Jag kanske nog kommer att fortsätta hennafärgningen. Kanske. För min bleka hy, med ett ojämnt grått hår kommer att antagligen att få mig att se sjukare ut än jag är. Men å andra sidan – vad spelar det för roll? Jag har omfamnat min inre tant. Så det är väl att omfamna den yttre också. Så småningom.
Lämna ett svar