Jag tänker att jag har bra dagar… men har jag det?

 

 

Jag har dagar, kan man väl säga. De går så snabbt, och därför blir det väl så chockartat då man plötsligt minns dödansikten och verklighet.

Men jag har dagar. Och de är fulla av kärlek, och fåglar vid fågelbordet, och gråspetten alldeles intill så vackert grön och skimrande. Och jag löser korsord med kärleken och inte alltid lyckas jag rita eller skriva något varje dag men jag ritar små krusiduller och varelser bredvid korsordet i alla fall – sådant där onödigt ritande som jag knappast gjort sedan förrivärlden då man satt och pratade i bakelittelefonen och drog streck och cirklar som i blindo.

 

Och jag läser bok och jag försöker arbeta igen efter en lång julpaus och efter dagar av städande. Jag ritar på datorn och jag målar klart älgen ute i verkliga rummet och jag försöker någorlunda lekfullt öva på akvarell. Ja, många har kommenterat att jag visst kan, även om jag säger att jag suger på det. Men jag jämför mig med mästare (http://www.skogsbunden.se!!!) och känner mig sämre. Det är okej att vara sämre på något, jag vet att jag inte har tålamod och fingerkänsla för vissa saker. Andra saker kan jag, och det vet jag också. Och det är också bra.

 

 

Jag går på konsert och får krama människor jag älskar men på platser jag avskyr. Mina barfotaskor klibbar fast i ölgolv men jag lyckas ta mig bort från smärta och in i danstrans och håller min älskade nära för att det är säkrast så.

Jag har dagar och jag tänker att jag har bra dagar. Men så läser jag något om ett blekt dödansikte och minns. Och jag gråter och blir flunssig och det är kallt och vintervitt och jag vill bara sitta framför brasan.

 

 

Jag har dagar då någon annan helst hade fått betala mina räkningar, och hämtat ved, och matat mig. Jag har svåra dagar. Men jag har också bra dagar.

Så tänker jag och äter min köttsoppa framför brasan, enda platsen jag kan finnas på just nu.